Skam eller " Du är annorlunda. Det är det som gör dig så vacker."
Jag har tidigare behandlat ämnet skam. Att det händer att jag skäms för att jag är strokedrabbad och funktionsnedsatt. Det är helt ologiskt eftersom jag på intet vis kan rå för att jag blev sjuk.
Visst är jag tacksam för att jag lever och för att jag fick en ny chans men ibland kommer skammen på besök. Ibland är det svårt att inte smälta in. Att inte vara och fungera som “alla andra”. Jag vet att det finns de som har det långt mycket värre än jag. Jag befinner mig liksom i gränslandet mellan att vara funktionsnedsatt och frisk.
Jag står liksom med ett ben i vardera land och vet inte riktigt var jag hör hemma. Just nu sitter jag på tåget. Jag ser nog väldigt normal ut. Välklädd, med välfönat hår och med nymålade naglar. (Min man kan intyga att jag sa ett antal fula ord i nagel-målar-processen. Inte lätt att måla naglarna med en spastisk hand.. Men jag kan, om jag får svära lite och har tålamod att göra om det sisådär en fem/tio gånger :)). När jag sitter där på tåget så syns det inte ett dugg på mig att jag är funktionsnedsatt. Det är när jag reser mig och ska ta mig fram i det gungande tåget som det syns och känns. Jag har svårt med balansen. Nu har väl de flesta relativt svårt att ta sig fram på ett gungande tåg men för mig är det nästintill omöjligt.
Jag lyckades dessutom spilla ut en del av kaffet som jag köpte på min vita tröja. Jag spiller jämt! Jag kunde ifs ha suttit kvar i restaurangvagnen och druckit mitt kaffe men med tanke på mängden fredagsfirande, resenärer som intog alkohol under festliga, högljudda, former var jag tvungen att ta mig tillbaka till min tysta kupe.
Jag kunde också ha valt att avstå från att köpa kaffe, men nu ville jag ha det så jag gav mig av mot restaurangvagnen. Det är inte alltid det syns på utsidan vilken kamp det är på insidan. Att behöva koncentrera sig på sådant som för en frisk människa sker helt automatiskt. Lyfta på foten. Inte gå in i människor. Hålla i saker. Allt måste ske med en medveten tanke och kräver djup koncentration.
Jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här. Det är inte alltid det syns på utsidan vilken kamp som pågår på insidan när man har en “trasig hjärna”.
Jag skriver för att jag vet att vi är många survivors därute som kämpar för ett värdigt liv efter stroke. Vi kämpar efter att förutsättningarna i livet plötsligt förändrats drastiskt. Jag skickar kärlek, kraft och medkänsla till alla som själva är drabbade men även till er som har en vän eller en familjemedlem som drabbats. Tillsammans är vi starka! Don’t mess with us. We are strokesurvivors!
