Glädjen i rörelse
Jag läser en artikel i helgbilagan till DN. Bilagan ges ut av Svenska läkarsällskapet och hela tidningen behandlar ämnet psykisk hälsa och ohälsa. Nästan dagligen rapporterar media att den psykiska ohälsan och självmorden ökar. Framförallt bland unga. Det finns vetenskapligt stöd för att regelbunden fysisk aktivitet gör oss motståndskraftiga för stress, och kan därmed förebygga psykisk ohälsa. Vi mår bra av att röra på oss. Detta vet man och egentligen är det inget nytt.
Min koppling till det hela blir insikten som drabbade mig när jag var förhindrad att använda min kropp pga halvsidesförlamning efter stroke. När jag inte kunde vara fysik aktiv överhuvudtaget.
Jag hade så vansinnigt mycket ångest, frustration, sorg och ilska över det som hade drabbat mig. Hela kroppen var som fylld med ”arga gubbar” och Pastor Ågren satt ofta bredvid mig i sjukhussängen och trummade med fingrarna mot det lilla bordet bredvid min sjukhussäng. Jag kunde inte bli av med frustrationerna. Jag var fast i en kropp som jag inte kunde röra hälften av.
I ett tidigt stadium kom sjukgymnasten dagligen in till mig för att böja och sträcka mina armar och ben så att inte lederna skulle stelna, men det fanns ingenting jag själv kunde göra för att bli riktigt flåstrött och börja svettas. Ni vet den där sköna känslan man kan få efter ett hårt träningspass. Den gick inte att uppbringa. Jag kunde ju inte röra mig. Det var fruktansvärt.
Det var egentligen inte särskilt lång tid som jag var totalt förlamad på vänster sida men det var tillräckligt länge för att jag skulle få insikten om hur viktigt det är att röra på sig. Hur viktigt det är med rörelseglädje. Som jag tidigare har skrivit så var det i detta skede som min längtan efter att springa föddes. Nu springer jag för livet – efter stroke. För att synliggöra oss som har drabbats av stroke men överlevt .Jag springer lika mycket för livet. För livet – som är värt att levas. För livet som är ett äventyr som ska levas och utforskas. Här och nu. Andetag för andetag. Att få ihop själen med kroppen är kanske en stor del av meningen med livet.
Det är i din kropp som din själ bor. Kroppen är huset och det är din uppgift att ta hand om det. Då visar du dig själv att du är viktig, och då mår du bra. Mycket av träningen idag drivs av att se ut på ett visst sätt. Jag läste nyligen en artikel om en ung tjej som menade på att det var viktigt att när man låg på rygg så skulle det vara en glipa fram på magen mellan troskanten och din mage. Trosorna skulle vila på höftbenen och magen fick inte puta ut utan det skulle bildas en glipa mellan. Då var man vältränad. Det är kanske görligt när man är ung, innan man har burit och fött barn, eller om man är väldigt smal. Frågan är om det är eftersträvansvärt egentligen?......
Jag är övertygad om att vi är vackra om vi tycker om oss själva, och tar hand om tar han om oss själva på bästa sätt. Oavsett hur vi ser ut på utsidan.
Min kropp är full med ärr. Ärr efter två kejsarsnitt, ärr efter respiratorslang i halsen, ärr i skallbenet och i pannan efter stroke, ärr efter supra-pubisk kateter på magen, ärr på knäna efter fall i joggingspåret, på knäna efter korsbandsoperationer, mm. Min kropp är ärrad och det syns att jag har burit och fött två barn. Jag är på intet vis purung och ärren visar att jag har levt. Då jag mår bra och tar hand om mig själv på bästa sätt så lyser min själ och då är jag vacker. Trotts att jag är märkt av min stroke och bl.a går lite annorlunda. Som en klok psykolog sa till mig en gång: ”När man känner till din historia så är det något vackert, Anneli.” Jag är till stor del en prestationsmänniska men idag joggade jag för att ta hand om min kropp Det hus min själ bor i.
Jag springer för livet <3! För att jag kan! För det är jag evinnerligt tacksam.
Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka!
