Merry new year
Idag har jag varit på en new year Zumba masterclass. Vi dansade i två timmar på raken och det kändes som en halvtimme. Så lätt gick det, trots att det var minst sagt ansträngande både för kondition, koordination och muskler.
Det är något med dans, musik, rytm och samhörighet med andra som fyller på typ alla glädje-depåer i kroppen. Jag tänker att människor inte har dansat tillsammans, till trummornas dunkande och eldens sken, genom tiderna för intet. Precis på samma sätt som jag inte tror att människor har sysslat med yoga i flera hundra år för intet, eller mediterat eller åstadkommit mirakel genom bön och stark tro. Vi människor besitter en enorm visdom. Som vi i dagens samhälle många gånger har tappat bort.
I veckan skrev en kolumnist i DN( minns inte hennes namn) om hur metoder som inte är vetenskapligt förankrade och prövade inte ska erbjudas som vård. Detta med anledning av att Stockholms landsting avslutar samarbetet med Vidarkliniken, som drivs av antroposofer. Kolumnisten ansåg att det var bra att vi slutade lura i folk att de själva kunde “hela sig själva” genom tex stark tro och positivt tänkande. Det hela sätter en osund press på svårt sjuka patienter ansåg hon. Bevis på “tankens helande kraft” som man kan påvisa genom tex placeboeffekten viftade hon bort. Det är humbug, ansåg hon.
Visst är det viktigt att vetenskapligt pröva metoder för att säkerställa att vi ger bästa möjliga vård till svårt sjuka patienter men vi får inte glömma bort att vetenskapen ibland släpar efter.
Det finns faktiskt vetenskapligt stöd ( vågar jag hävda även om jag inte här refererar till några specifika forskningsrapporter),för att Mindfulness samt fysisk aktivitet bidrar till psykisk hälsa och tom kan bota depression. Regelbundna promenader i naturen kan kanske många gånger vara lika bra, som ett piller.
Vi har liksom glömt bort våra själar och våra kroppar, på annat än på ett väldigt ytligt plan.
Jag mår bra av att meditera. Jag mår bra av att jogga, promenera och dansa. Jag mår bra av att skratta och sjunga. Särskilt bra mår jag om jag gör dessa aktiviteter tillsammans med andra. Vi behöver alla delar för att må bra. Både kropp och knopp behöver få sitt, precis som jag har skrivit om tidigare.
Jag är otroligt irriterad över att mediciner anses vara den enda vetenskapligt bevisade metoden mot ohälsa av alla de slag. Ge mig ett piller så blir jag frisk och slipper själv ta ansvar för min hälsa. Det stör mig att det är så det fungerar i samhället i dag.
Om vi hade tid och energi att vila, umgås, motionera, sjunga, dansa, även utanför Ålandsfärjan och under inflytande av alkohol så är jag övertygad om att vi skulle må bättre. Sjukskrivningarna skulle minska och en positiv spiral skulle startas. Detta kan jag ta gift på.
En utvilad, närvarande kropp och hjärna vet instinktivt vad den tex behöver äta. Vilken näring som behövs. Suget efter socker, chips och alkohol och annat ohälsosamt minskar när vi är närvarande i våra kroppar. När vi andas och syresätter oss på ett normalt och sunt sätt så vet vi. När vi stannar upp och lyssnar inåt. Till våra egna inre röster.
Då kan världen bli en bättre plats. Som Belinda Carlise sjunger i den gamla 80 tals dängan: “Oooh, Heaven is a place on earth. We’ll make heaven a place on earth”!
I övrigt önskar jag mer M & M ( Motion och Meditation)till folket.
Jag sammanfattar 2016 och inser att det har varit ännu ett tungt år. Jag har tvingats att fortsätta den tunga uppgiften med att acceptera de bestående funktionsnedsättningar som min stroke har medfört. Jag har tvingats att inse att jag lider av en bestående hjärntrötthet, som är svår, och som i sin tur har lett till att jag hamnat i en svår i utmattning.
Bestående hjärntrötthet drabbar ca 30% av de som har fått en traumatisk hjärnskada och dessvärre är jag en av dem.
Jag är förbannat trött på att vara trött. Vakna trött, leva dagen som trött och somna trött. Ibland är jag t.o.m trött när jag sover. Jag får liksom aldrig riktig ro. Jag är trött på att glömma saker, gå vilse, vara orolig och rädd. Orolig och rädd eftersom jag inte alltid kan lita på min hjärna. När utmattningen slår till så ser jag inte. Jag ser men jag förstår inte alltid vad jag ser. Jag hör dåligt. Mina barn är galna på att jag inte hör vad de säger när jag är trött. Alla sinnen är påverkade av min utmattning. Det suger babianröv!!!!
Jag har oerhört mycket att vara tacksam för. Min familj och de som står mig nära. Men framförallt mig själv och min kämparvilja. Det är ett tufft jobb att totalt lägga om sitt liv efter en stroke. Insikten om de bestående konsekvenserna kan ta många, många år. Jag talar av egen erfarenhet. Länge var jag oerhört mån om att bevisa att jag var frisk. Fullt återställd. Jajamensan!
Nu, tretton år efter min stroke, börjar jag landa i någon slags förståelse för mig själv och min nya hjärna.
Men jag kan dansa och det är jag otroligt glad för. Efter att ha varit halvsidesförlamad, och förhindrad att använda min kropp, så har jag insett att det är en gåva att kunna röra kroppen i takt med musik., Även om jag långt från dansar som förr.
I dansen vilar jag. Det går inte att tänka på något annat och det händer något i dansen. Något som är välgörande, ger kraft och energi. Glädje!
I Zumba tjoar och spexar man. Det är mer glädjefyllt än prestationsbaserat. Just Zumba är så tillåtande och fullt med glädje och kärlek, och vad kan vara mer livsbejakande än det?
Med detta inlägg vill jag påtala att det finns en visdom inom oss människor, en visdom som inte i alla avseenden, är vetenskapligt prövad, men den finns. Vi måste bara minnas hur vi kommer åt den. För att få tillgång till vår inre visdom behöver vi stanna upp. Då har vi en chans att höra våra egna röster och vår egen “gudomliga” visdom.
2017 lovar jag att dansa mer, skratta mer, andas mer, lyssna mer, känna mer. Vara mer närvarande, här och nu.
Leva mer! Because I’m worth it. Det är du med <3!
