Spastisk tumme vill inte samarbeta och hjärnans lugn och ro knapp är ur funktion
Det var en hektisk vecka förra veckan. Jag var på “turné” till Strängnäs och föreläste om stroke. Jag körde själv dit, vilket var en bedrift i sig. Jag körde inte vilse en enda gång :). Att köra bil långt och att byta miljö tar energi för min trasiga hjärna. Jag har lärt mig detta på ett smärtsamt sätt. Nu är jag klokare och bättre på att planera.
Jag hade förklarat för min uppdragsgivare att åka dit och hem samma dag som föreläsningen skulle äga rum inte skulle vara möjligt. Så de bokade in mig på ett hotell, vilket var lyxigt. Väl framme på hotellet så meddelar de att de har uppgraderat mig. Jag fick en svit! Kändes otroligt lyxigt. På kvällen träffade jag en god vän och åt middag. Återigen en rolig och trevlig sak men de många intrycken blir en belastning. Jag var i säng tidigt och sov bra. Dagen efter var det dags för föreläsningen. Den avlöpte väl och jag fick beröm och faktiskt kramar! Efter föreläsningen åkte jag direkt till Strokeföreningen och terminens SMIL- planeringsmöte. Vi hade ett bra möte och det var kul och energigivande att träffa mina fina SMIL-vänner.
Jag är stolt över att ha fått igång en SMILverksamhet i Stockholm. Det har saknats i många år och jag har inte haft kraft och energi till att ta tag i det och uppenbarligen ingen annan heller…...Nu känns det viktigt att upprätthålla den verksamhet vi har lyckats få igång. Så även om det inte var optimalt att ha SMIL möte samma dag som föreläsningen så kändes det viktigt. Att flytta på det kändes dom ett större projekt än att ha det.
Hemma väntade diverse hemmaprojekt, som det gör i ett vanligt hem. Tvätt, städning, matlagning och räkningar som ska betalas. Familj och barn. Det är livet.
Ibland så känns det som om jag skulle vilja kunna stoppa jorden en stund. Så att jag kunde hoppa av. Hoppa på igen när jag har mer krafter och mer energi. Men jorden snurrar vidare och trots att jag känner mig åksjuk vill jag inte missa något. Vill inte missa lövet som fladdrar i vinden. Vill inte missa Williams, min äldste sons, golfrunda. Jag var en ypperlig caddie, om än bara i nio hål. Sedan sa mitt vänstra ben upp sig. Vill inte missa den magiska stunden med Jacob precis innan sovdags och känna hans, fortfarande små armar, runt min hals..Vill inte missa att hålla om min älskade Peter och se honom i hans bruna, trygga ögon.
Ibland snurrar jorden så snabbt att jag blir åksjuk och då är det skönt att ha ett ankare. Peter och barnen håller mig kvar här trotts att jag ibland längtar efter att få vingar och flyga iväg. Flyga iväg till en plats där jag inte är begränsad av fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Där jag är den magiska varelse jag är ämnad att vara. Eller så behöver jag bara vila. Släppa alla krav och alla måsten. Fast det går ju liksom inte! Jag tycker att jag har skalat och skalat. Tagit bort aktiviteter ut mitt liv och nu vet jag inte vad jag ska plocka bort.
Hjärntrötthet är en typiskt jättedålig sak att lida av och när “lugn och ro” knappen inte fungerar så är det lätt att köra över sig själv. Idag har både lugn och ro knappen och min vänstra tumme sagt upp sig. Babianernas babianröv vad sugigt det känns att behöva leva med den här trasiga hjärnan ibland!!!!!
Då är det trösterikt att känna att det troligen blir en bättre dag imorgon! Som pessimisten säger: Nu kan det inte bli värre. Optimisten svarar: Jorå :)!
Till alla survivors där ute! Tillsammans är vi starka! Forza!
