Det finns en väg vidare efter stroke
Vid stroketeamkongressen i Örebro i förra veckan presenterades en ny studie som visar på fördubblad suicidrisk efter stroke. Störst är risken om du är under 50 när du insjuknar. Länk till studien nedan.
Jag var 32 år när jag insjuknade. Livet hade precis börjat. Jag hade precis flyttat in i vårt "drömhus. vi hade gift oss ochg jag väntade mitt andra barn. Karriären var på rull. Allt var precis så som jag hade tänkt mig att det skulle bli.
Men livet ville annorlunda.
Jag föll ihop vod frikostbordet en morgon. Helt utan förvarning. Senare skulle det visa sig att jag hade fått akut havandeskapsförgiftning. Det höga blodtrycket gjorde att ett kärlnystan i min hjärna brast. En fjärdedel av min hjärna förstördes.
Jag skulle inte överleva. Jag förlöstes med akut kejsarsnitt och Jacob som föddes på tok för tidigt lades i kuvös. Det var länge ovisst om någon av oss skulle överleva.
Mina anhöriga fick träffa mig två och två när jag låg i respirator efter operationen. Jag skulle inte klara mig.
Jag vakmade upp, mot alla odds. Halvsidesförlamad. Jag skuller aldrig mer gå igen.
18 år senare har jag sprungit tjejmilen 18 gånger.
De kallar mig ett medicinskt mirakel.
Men även om jag lärde mig att gå igen, och tom springa, så är livet som strokesurvivor på många sätt ett väldigt hårt liv. Det krävs energi att gå, stå och tom sitta. Jag går väldigt långsamt, jag har svårt att bära saker och jag har ständiga smärtor av spactisitet men det värsta är ändå den förlamande utmattning som det innebär att leva med bestående hjärmtrötthet. Det drabbar ca 20% av de som får stroke.
Jag kan inte delta i livet på det sätt som jag gjorde innan. Ibland är det svårt att tänka en strukturerad tanke. Det blir som ett stort trassel i huvudet och allt gungar och snurrar. Stressen är ibland outhärdlig.
Det har hänt att jag tänkt att det hade varit bättre att aldrig vakna igen. Det har hänt att jag övervägt att avsluta mitt liv, men något håller mig tillbaka. Kanske är det "Blomqvistarblodet" i mig som gör att jag är synnerligen envis och liksom vägrar att ge mig. Kanske är det detsamma som gjort att min son som föddes på tok för tidigt idag är en duktig hockespelare och gick ut gymnasiet med toppbetyg.
Jag klarade inte av att gå tillbaka till arbetslivet igen. Det tog många år och tre svåra utmattningar innan jag och Fk tvingades inse att det var omöjligt. 2018, 15 år efter min stroke blev jag beviljad sjukersättning. Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom det "helvete" jag behövde göra för att komma dit.
Jag har fullt upp med min rehab. För jag blir fortfarande lite, lite bättre. Även om merparten av min träning numera handlar om att bibehålla de förmågor som jag har återfått. Aktiv vila är en viktig del av mitt liv idag. Vila utan intryck ifrån syn och ljud och kroppsliga förnimmelser. Bara vara i tystnad med mig själv. Eller vara i skogen, eller vid vatten. Ensam. Det är en utmaning för en som kallades för "pratmaskinen" som liten. Den energi jag har lägger jag på träning och vila.
Jag har valt att engegera mig i Strokeförbundet. Det ger min stroke en slags mening. Att hjälpa andra. Att ingjuta hopp. Att sprida kunskap, visa att det finns en väg vidare efter stroke. För det gör det och tillsammans är det mycket lättare att hitta den.
Därför är STROKEförbundets arbete så viktigt och därför behöver vi fler medlemmar. "Ett liv som har räddats ska oclså levas". Bli medlem du också och hjälp oss att rädda liv. Bli medlem i Strokeförbundet – Strokeförbundet (strokeforbundet.se)
Var 20 minut får någon i Sverige en stroke och ingen av dem som överlevt ska behöva överväga att avsluta sitt liv.
Ni som känner/följer mig vet att jag använder "humor som vapen", och därför förstår ni när jag skriver att "det är aldrig för sent att ge upp" .
Idag kallar jag mig för proffesionell strokesurvivor. Det är ett heltidsjobb för många med mig.
Tillsammans är vi starkare än stroke!
Towanda!!!!!!
Läs eller lyssna på min bok. Strokesurvivor vägen vidare efter stroke
