Just breath
Idag sitter jag still. Benen känns som om jag skulle ha sprungit backintervaller, men jag har inte gjort något alls. Om jag reser på mig och försöker att gå så mår jag fruktansvärt illa. Det svider på kinderna och trycker bakom ögonen.
Så jag sitter still och tittar på våren utanför fönstret. Önskar att jag orkade gå ut. Det känns som om jag sitter i en glasbubbla. Livet pågår därute. Människor lever men jag är för trött för att delta.
Sådana här dagar är det svårt att finna livsglädje. Även om jag rent intellektuellt förstår att det också är en effekt av hjärntrötthet, så är det väldigt svårt att hantera. Undrar om jag någonsin finner den där balansen?



Det är som det är och det svider babianrööööv!