Det händer när du vilar
Jag lever med bestående hjärntrötthet efter min stroke.
Det tog många år innan jag fick korrekt diagnos och eftersom hjärntröttheten ändrade karaktär så förstod jag inte vad det handlade om. Inte mina läkare heller. Jag behandlades under många år för depression och utmattning. Det spelade ingen roll hur mycket jag skruvade på rattarna. Försökte ställa in rätt frekvens. Jag orkade inte leva. Jag ville dö. Så trött var jag.
Eller trött är egentligen inte korrekt uttryckt. Slut. Utmattad. Vilket ledde till att jag såg världen som genom ett svart skynke. Jag orkade inte tänka positivt. Även om jag är en väldigt positiv person, i grunden.
Jag var ju frisk. Botad. Ett medicinsk mirakel. Jag kunde ju t.o.m springa. Dessutom visade de neuropsykiatriska utredningar som gjorts att jag var smart. Riktigt intelligent faktiskt. De funktionsnedsättningar jag har efter min stroke, framförallt i synminnes centrat, kunde jag kompensera väl för. Så står det i utredningarna som gjordes fem/sex år efter min stroke.
Egentligen är der ganska självklart att hjärnan blir utmattad om en 1/4 del förstörs av en hjärnblödning. Hjärnan kompenserar för dessa skador och det är egentligen rätt självklart att det tar energi. Sådant som förr skedde helt automatiskt, som art stå och gå, måste nu ske med hjälp av medvetna tankar. Jag måste tänka på vad jag gör. Som att tex lyfta på foten när jag går. Är jag trött så glömmer jag och då ramlar jag.
Men jag ville inte höra talas om några bestående men. Jag skulle tillbaka. Jag lärde mig att gå. Ville klara mig själv. Ville jobba. Jag kraschade gång på gång. Till sist önskade jag att jag hade dött.
Idag tycker jag, de flesta dagar, att jag har ett ganska bra liv. Jag försöker att vänja mig vid att hålla ert betydligt lägre tempo. En del av mig kommer nog alltid att sörja. Det är ok. Det får vara så.
Det syns inte jättemycket på utsidan vilken helvete det är på insidan. Att kämpa mot spastiska, förlamade muskler, hjärntrötthet och nedsatt koncentration. Mm. Mm. Men jag vill ju leva och fokusera på det som r positivt. På det som fungerar och på det jag kan.
Idag kallar jag mig för professionell strokesurvivor. Det där med att vara professionell är tydligen viktigt för mig ;). Jag brinner starkt för oss som har fått stroke. Många gånger är det mer än ett heltidsjobb att leva med en trasig hjärna, även om det ine syns på utsidan.
Men vi vill leva. Inte bara överleva! Så idag blir det vila. Det är då det händer. När du vilar.......
Spännande va?
Fånga dagen! Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka!
