Den lätta vägen är inte alltid den bästa
Jag gick in i min sons sovrum idag. Då såg jag den: Den blå barnpallen som jag byggde på arbetsterapin efter min stroke 2003. Jag var ju gravid när jag insjuknade så att bygga en pall till min son var både rolig och meningsfull arbetsterapi/rehab.
Jag såg det inte som träning just då. Jag var mest angelägen om att komma ur min rullstol och bort ifrån sjukhuset.
Jag ville hem. Tillbaka till mitt liv och det kunde inte ske fort nog. Jag minns hur min arbetsterapeut, Stina, tjatade på mig om att använda min vänstra hand i pallbygget. ”Fila med vänster hand Anneli”. Jag tyckte att hon var så jobbig att jag döpte henne till ”Schtyiiina”, med ett Gestapo liknande tyskt uttal. I stunder hatade jag Schtyiina!
Även om jag rent logiskt förstod att hjärnan vill ta den lätta vägen och undviker att använda de delarna som är skadade, och därmed svåra att använda, och att det jag borde göra var att använda den svaga handen. Ändå så blev jag nästintill tokig på Schtyiina för hennes tjat. ”Ja ja jag vet! Jag borde använda min svaga vänster hand men kan du vara snäll att sluta tjata på mig. Tyckte jag. Lite i smyg eftersom jag visste att hon hade rätt.
Idag när jag såg pallen, som jag målade blå med små, små blommor på, så fylldes jag av ödmjukhet och tacksamhet inför livet. Tacksamhet inför att jag och min son överlevde, och över att jag hade en Schtyiina som orkade tjatade på mig. Fast att jag i stunden tyckte att hon mest var en jävligt irriterande människa. Jag byggde en pall och målade den också under min rehab på Huddinge sjukhus. Kanske använde jag inte min vänstra hand så mycket som jag borde ha gjort eftersom jag mest ville träna på att gå och ville klara mig själv.
I våras, 14 år efter min stroke, så gick jag på CI terapi och tvingade mig själv att använda min vänstra hand. Nu kan jag peka finger med vänster hand och hålla i en gaffel när jag äter, och vicka på tummen och greppa ett glas. Det är aldrig för sent at ge upp. Det går bevisligen att återfå förlorade förmågor lång tid efter en stroke men man behöver stöd och en vilja av järn. Både för att få rehabilitering och för att bli bättre. Nu plockar jag alltid ur diskmaskinen med vänster hand. Det är ypperlig vardagsträning.
Livet som strokesurvivor är utmanande på många sätt men det finns en väg vidare.
Här kommer kärlek, livskraft och hopp till alla som kämpar med trasiga hjärnor!
Vi är survivors! Tillsammans är vi starka <3!
