Att träna för livet
Att träna för livet efter stroke är minst ett heltidsjobb. Just nu genomgår jag en intensiv träningsperiod. CI- terapi för mitt svaga ben på Neurocampus i Stockholm. Jag fick en restplats pga ett sent avhopp och tackade omedelbart ja. Man tränar intensivt varje dag. Tre timmar per dag vilket är fullt tillräckligt.
Det är nästintill lika jobbigt för kropp som knopp. Det tar på krafterna att utmana hjärnan och få den att bygga nya nervbanor. För att det ska ske så måste man utmana hjärnan och göra det som är riktigt svårt och mentalt ansträngande. Sedan behöver man vila för att nya nervbanor ska kunna skapas. Det är inte helt lätt att väcka muskler till liv igen. Jag har som sagt en ganska grav spastisk pares efter min stroke. Jag går och står men allt sker med stor ansträngning och med hjälp av medvetna tankar.
CI terapi är ett hårt arbete, och det gäller att inte skynda på. Långsamt är ett nyckelord och något som jag har fruktansvärt svårt för. Att konfronteras med det som är sjukt/skadat eller svårt ger ångest. Hjärnan vill omedvetet förneka det som inte längre fungerar. Då gäller det att vara medveten om detta och göra varje rörelse med stor närvaro och hantera det ångestpåslag som följer. Jag gick på C-I- terapi för hand och arm i våras vilket resulterade i att jag, 13 år efter min stroke, fick tillbaka rörligheten i min vänstra tumme och numera kan äta relativt snyggt med kniv och gaffel. CI terapi fungerar. Det vet jag så därför är jag väldigt motiverad denna gång. Jag träffar på terapin de som inte levt med sin förvärvade hjärnskada speciellt länge och inser vilken lång väg jag har vandrat. Jag har accepterat min hjärntrötthet.
Jag har insett och accepterat att jag behöver möta ångest för att utmana min hjärna så att den hittar nya vägar. Hjärnan är annars resurseffektiv och tar gärna genvägar. Är man medveten om detta så är det lättare att hantera.
Jag har också accepterat att jag behöver få in en vilopaus under dagarna på Neurocampus. ”Även den som går sakta kommer fram”. Så jag får en viloplats i en skrubb, när det inte finns lediga rum. Härrom dagen så ställde de in en vilstol i duschen. Där bakom den kaklade duschväggen kunde jag vila :).
Det är ett stort steg för mig att erkänna och acceptera att jag behöver vila. Acceptera min hjärntrötthet och ta hand om min hjärna. Det tog lång tid att komma dithän. Men man lär så länge man lever. Lever, det gör jag och för det är jag trots allt väldigt tacksam! Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!
