När man är för trött för att andas
Jag skriver ofta om val. Att vi faktiskt kan välja vad vi fokuserar på och därmed påverka hur vi mår. Idag var jag hos en av mina sjukgymnaster. Jag går till en mottagning för att få hjälp med låsningar i bröstryggen, som ständigt uppstår pga spänningar och spasticitet,.och orsakar mig smärta i ryggen och domningar i armen. Min förra sjukgymnast var en otroligt rutinerad, klok och erfaren sjukgymnast men nu har hon bytt mottagning och inriktning och jag fick en yngre nyligen examinerad sjukgymnast.
Idag var andra gången som jag besökte den nya sjukgymnasten. När jag gick därifrån så drabbades jag av en stark känsla av att inte passa in. Tidigare har jag fått behandling i ca 30/40 minuter. Trotts att maxtiden för en sjukgymnastbehandling är 20 min så har jag fått lite "extratreatment" eftersom min sjukgymnast vet att jag behöver det. Vissa gånger har efter muskelbehandling bara fått ligga under en mjuk och skön filt och vila i fem/tio minuter. Det har hjälpt mig otroligt mycket.
Idag var behandlingen effektiv. Av med tröjan, upp på britsen, i med akupunkturnålar. ”Hacka” med nålarna för att få musklerna att slappna av. Vilket ifs fungerar men det gör jädrigt ont. Efter hackandet. Sätt dig upp, klä på dig, boka ny tid om tre veckor. Effektivt och kostnadsbesparande, 20 min, men det funkar inte för mig.
När jag väl vara ute i bilen igen så kände jag mig plötsligt väldigt ledsen. Kanske var det spänningar som löstes upp? Eller så var det känslan av att vara en ”kugge” i ett maskineri som jag inte passar in i. Jag fixar inte det höga, effektiva, tempot som är normen i dagens samhälle. Jag går inte tillräckligt fort, det tar längre tid för mig kassan efter att jag har handlat, det tar längre tid för mig att ta av mig av och på pendeltåg och tunnelbana och buss. Jag går långsamt i trappor eftersom jag inte kan gå fortare.
Jag blir som en bromskloss för alla andra som supereffektivt rusar fram. På väg till eller från jobb, träning, middagar, dagishämtningar mm, mm.
"Stopp! Jag hinner inte med!" Vill jag skrika, men det gör jag naturligtvis inte. Jag går åt sidan för att inte vara i vägen. Jag skäms och känner mig ofullkomlig.
Gråter.
Jag bad inte om att bli sjuk och jag gör så gott jag kan. Jag vet att det bara är upp till mig. Det är mina känslor och mitt ansvar att hantera detta, men ibland så är det väldigt svårt. Den senaste veckan har jag lidit av en totalt förlamande hjärntrötthet. Det finns ingen logisk
förklaring till denna trötthet, och man vet liksom aldrig när den behagar att göra entré. Inget att göra något åt. Vila, acceptans och medkänsla med sig själv är vad som behövs. Nu överväger jag i att strunta i att städa badrummet och sätta mig i soffan under värmefilten.
Jag behöver lite extratreatment idag och om inte sjukgymnasten fattar så kanske jag själv kan göra det. Till alla survivors därute!
Tillsammans är vi starka <3!
