strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

den 15 december 2003

Publicerad 2017-12-15 09:25:00 i Allmänt,

 

15 december. Det var den dagen, år  2003, som jag fick min andra son. Jacob. Han föddes förvisso nästan fyra månader för tidigt, men jag blev mamma åt en väldigt speciell liten kille.

Han fick inte stanna kvar i min mage tills han var redo för livet,  utan han fick ligga i kuvös och sondmatas under den första tiden av sitt liv. 

 

Den 15 december 2003 var dagen då ett kärlnystan i min hjärna brast, pga av högt blodtryck orsakat av akut havandeskapsförgiftning.

Jag fick en stroke som förstörde en fjärdedel av min hjärna.

  

 
Jacob föddes i vecka 28. Vi svävade båda mellan liv och död. Idag kallar de oss båda medicinska mirakel.
 Vi är survivors, jag och Jacob. Envisa, tjurskalliga. När Jacob var mindre brukade han säga: “Mamma, de sa att vi skulle dö men vi ville inte det så vi gjorde inte det.”
 

En annan superhjälte är min äldste son William, som bara var 3 år när detta inträffade, och som på vissa sätt förlorade sin mamma den här dagen. Han fick en “ny” mamma.

 

 

 

“Min mamma är en superhjälte”. Brukar han säga.Jag tror att det går i arv.

 

 Den 15 december är dagen då vi firar livet och tron på vår inneboende kraft. Vi firar styrkan och lyckan i att ha en familj (Med eller utan blodsband).

 

Utan de människor som fanns omkring oss då och de människor som finns omkring oss idag hade vi aldrig klarat det.

 

Eller så hade vi det ändå eftersom vi är så f-bannat tjurskalliga.

 

  Idag firar jag livet och kärlekens kraft <3!

 
Kommentarer (0)

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela