Såg den här bilden på Instagram i morse. Bilden talade till mig. Fast att jag redan känner till det där med vikten av acceptans så verkar det som om jag fortfarande får påminnelser. Därför beslöt jag mig för att reflektera över detta ännu en gång.
När jag såg bilden i morse fylldes jag faktiskt av stolthet. Stolthet över den styrka som jag har i allt det svåra som det faktiskt innebär att leva med en trasig hjärna. Jag lever och varje dag gör jag ett aktivt val att acceptera det som har hänt och ett aktivt val att se positivt på livet.
Igår kväll såg vi på tv. I en scen så ligger en kvinna och kämpar för sitt liv i respirator. Hennes vänner sitter bredvid hennes sjukhussäng och talar till henne. Sjukvårdspersonalen försäkrar de anhöriga om att hon kan höra dem. Kvinnans hjärta slutar plötsligt att slå och alla upplivningsförsök misslyckas. Det är nästintill omöjligt att inte dra paralleller till min egen situation för snart 13 år sedan. Då jag kämpade för mitt liv i respiratorn. Men som min son, Jacob, brukar säga:” De sa att vi skulle dö, men vi ville inte det så då gjorde vi inte det.”
Nej. Vi ville inte dö.
Det liv jag vaknade upp till efter min stroke är väldigt annorlunda mot det liv jag levde innan. Visst är jag ledsen ibland. Visst är jag förbannad ibland, men jag är framförallt stolt över att jag lever och över att jag inte låter mig själv dras ned i det depressionshål som ständigt lurar i marken bredvid mig. Hjärntröttheten gör det svårare att inte dras ned i hålet men jag har lärt mig att notera när ”hålet” närmar sig och aktivt välja att inte dras ned i det.
Genom att göra något av det jag har drabbats av så får mitt liv en ny mening. Jag är otroligt ledsen över att jag har bestående funktionsnedsättningar. Jag är otroligt ledsen över att jag inte klarade av att återgå i arbete. Men jag är glad över att jag har styrkan att aktivt välja livet och tacksamhet. Jag låter kärleken till det jag vill ska hända/önskar mig lysa starkare och klarare än jag låter sorgen över det som har gått förlorat förmörka mitt liv.
Det är styrkan i att acceptera. gå vidare och bli starkare, precis som texten i bilden säger.
Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor!
