strokesurvivor.blogg.se

2009 träffade jag en kvinna och berättade min historia om hur jag ansågs vara ett s.k medicinskt mirakel. Jag berättade hur jag sprang tjejmilen åtta månader efter att mina anhöriga hade tagit farväl av mig i respiratorn och efter att ha blivit dömd till ett liv i rullstol.

Hur gjorde du? Frågade kvinnan. Frågan dröjde sig kvar. Hur hade jag gjort? Sedan insåg jag att jag följt en ganska strukturerad plan. Tränat både mentalt och fysiskt för att nå mitt mål: Att springa tjejmilen.

Jag minns hur jag innan jag kunde gå tänkte att varför springer inte människor när de kan. Jag menar inte stress-springer för att hinna så mycket som möjligt utan som motion. Min kropp längtade plötsligt efter att springa. Jag som aldrig hade joggat i hela mitt liv ville nu inget hellre. Jag beslöt mig för att om jag reser mig ur rullstolen då ska jag springa.

”Jag ska springa som Forrest Gump” tänkte jag och såg framför mig filmscenen när han springer så att benskenorna flyger åt alla håll.

 

 

 

 

 

Jag såg det framför mig som på film.  Trots att jag visste att det var omöjligt så såg jag det hända. Jag såg mig själv springa.

När jag väl kunde gå sjukhuskorridoren fram och tillbaka, i Mars 2004, drygt tre månader efter min stroke, så tänkte jag att jag behövde ha ett mål för att känna mig motiverad. Så jag beslöt mig för att springa tjejmilen samma år. Vilken revansch det skulle vara! Jag som omöjligt skulle kunna gå igen.

Jag hade satt upp ett till synes omöjligt mål. En vision. Jag såg det framför mig. Såg det hända. Sedan gjorde jag en konkret handlingsplan. Hade jag försökt att bestämma alla steg fram till tjejmilen med en gång hade jag nog kroknat direkt.

Jag tänkte: Vilket är det första steget jag kan ta för att närma mig mitt mål? Första steget vet vi nästan alltid.

Och vips var jag redan på väg. Jag tog ett steg i taget hela tiden med målet i sikte. Jag byggde som en slags trappa mot mitt mål. Ett delmål i taget. Ju närmare jag kom mitt mål. Ju högre upp i trappan desto bättre utsikt hade jag och det var relativt enkelt att se vad nästa steg skulle vara.

 

 

 

Jag ”åt elefanten i bitar”.

Jag sökte efter träningsprogram på nätet. Jag beslöt mig för att vara ute och röra på mig varannan dag, i minst 45 minuter. I början promenerade jag, sedan började jag lägga in kortare partier med löpning. Jag tränade styrka. Sit ups, knäböj, utfallssteg, rygglyft. 3 x10 varannan dag.

Ibland hade jag min son med mig. Han cyklade bredvid mig. Ibland sprang jag tillsammans med min syster Malin som var tillfälligt inneboende hos oss den sommaren. Ofta sprang jag själv men jag var inte ensam. Plötsligt kände jag en väldig samhörighet med naturen. Träden, fåglarna, stenarna. Alla tycktes hejja på mig och det gav mig styrka.

Jag helade mig själv genom löpningen. Jag sprang och grät, ibland sprang jag och stampade hårt med fötterna i maren och tänkte ”helvetes jävla skit”. ”Helvetes jävla skit”. Jag lyckades på något vis omvandla all sorg och ilska jag kände som en kraft som arbetade för mig. För visst var jag förtvivlad, men jag mådde nästan alltid bättre efter min löprunda. Löpningen blev en slags meditation.

Jag har fortsatt att löpträna. Det helar mig både fysiskt och mentalt. Det absolut coolaste i detta är att det nu finns forskning som visar att just löpträning kan generera nya hjärnceller. Jag är övertygad om att min kropp ”visste”. Den visste vad den behövde för att helas. Var ifrån kom annars lusten att jogga?

Det var en retorisk fråga!

Hur gör man frågar andra strokesurvivors som också vill kunna jogga igen. Därför skriver jag detta blogginlägg. Så här gjorde jag.

Jag tror mycket på målbilder, men lusten och längtan måste komma inifrån. Det är långt ifrån bara att ställa sig upp och jogga efter en stroke. Alla har sin väg, men löpning är utmärkt rehabträning. Jag har också beskrivit hur jag har fått hjälp av ortoser som hjälper mig med bl.a fotlyftet. Det finns hjälpmedel att få, men även de måste anpassas individuellt. Helst provas ut tillsammans med en duktig fysioterapeut och ortopedtekniker men först och främst måste man röra på sig.

 

Ge dig ut i skogen. Tanka energi. Gå om du måste. Sitt på en sten och betrakta naturen så kommer du att hitta din väg och dina svar.

I helgen sprang jag min 17 tjejmil. Jag brukar säga att jag springer för livet, efter stroke. Det står det på min tröja. På ryggen står det strokesurvivor . Så att de ser och vet när jag springer förbi  😊!

 

 

I am a strokesurvivor!

 

Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka <3!