Börja oroa dig nu. Mer info kommer.
Angående Coronaviruset.
”Var försiktiga, följ instruktionerna, men vänta med att blåsa i undergångsbasunen”, läser jag i dagens DN. Formuleringen fick mig att le.
Den kollektiva oroshärd som nu sprider sig i samhället och som media till viss del uppmuntrar tänker i alla fall inte jag nära. Det för inget som helst gott med att människor börjar springa runt i cirklar, skrika och viftar med armarna. Utöver att det säkert skulle se väldigt roligt ut 😉.
Men det finns heller ingen som helst anledning att gå iväg till arbete, skola eller dagis om man inte är frisk! Och visst ska vi vara rädda om oss själva och varandra <3.
Själv, har jag alltid varit en orolig själ. Jag var rädd för väldigt mycket som liten. För eld, John Blund och för att Polisen skulle komma och ta min pappa. Nu är och var min pappa en ytterst laglydig person så var den oron kom ifrån vet jag inte…..
Jag minns att jag tyckte att världen var stor, läskig och ogripbar. Min bonusmamma har berättat hur jag som liten sa att jag längtade efter att bli stor. Då skulle jag förstå saker. Jag har också alltid varit ganska lillgammal och klok. ” Du är så klok, Anneli fick jag ofta höra som barn.
När jag blev lite äldre så var jag vansinnigt rädd för kärnvapenkrig. Jag minns hur omöjligt kunde sova pga min oro. Jag gick upp till min mamma, som satt i köket och löste korsord och rökte, och sa: ”Mamma jag är rädd. Jag är rädd för kärnvapenkrig”. Min mamma försökte säkert att lugna mig men jag hade bestämt mig för att detta var farligt. Jag väldigt påläst. Jag lusläste dagstidningarna så jag visste vad jag talade om. Jag var rädd för kärnvapenkrig. Till slut gav min mamma upp och suckade och sa: ”Vet du Anneli. Det är jag också”. Ingen skugga ska falla på min mamma. Hon försökte men jag var en orolig själ och som ensamstående mor orkade hon helt enkelt inte med mig och min oro.
Jag kunde inte sova på kvällarna. Jag hade alltid något att vara rädd för. Cancer. Aids. Farstamannen. Idag kan jag tänka att jag flyttade runt min inre oro på saker i den yttre världen. Letar man ordentligt, så hittar man till sist något att oroa sig för. Något reellt.
Med åren har jag hittat ett sätt att hantera min oro. Min inre ”Pastor Ågren” som jag brukar benämna det. ”Ja, hej pastorn är du här nu?” brukar jag liksom tänka. Han får strosa runt i rummet ett tag. Jag noterar honom men om jag inte fäster någon vidare uppmärksamhet på honom så brukar han lomma iväg.
Jag hade oroat mig för väldigt mycket men aldrig för att få stroke. Ändå fick jag det. Men vet ni? Jag fixade det. Mitt liv är idag, väldigt annorlunda men det är trots allt ett gott liv.
Jag blev lämnad av min man efter min stroke. Jag blev arbetslös, utmattad och till sist ville jag inte leva längre. Men jag är en envis jävel och på något vis lyckades jag ta mig vidare. Vägen har varit lång och stundtals väldigt mycket uppför men jag tog mig vidare. Jag fastnade inte i ilska och bitterhet eller med offerkoftan på mig.
Nu har jag beslutat mig för att oron inte ska få styra mitt liv längre. Jag lever här och nu. Jag skapar mitt liv. Inställningen är trots allt, allt.
Så jag tänker i alla fall inte blåsa i udergångsbasunen. Kanske kommer det något gott ur detta Corona virus. Kanske får vi oss en tankeställare. Kanske får vi en möjlighet att omdefiniera vad som är viktigt i våra liv. En möjlighet för oss att stanna upp. Chilla. Vila. Kanske hittar vi det vi söker. När vi stannar upp ch slutar att leta. Livet är här och nu.
