15 December 2003, dagen då vi fetdissade döden
15 December. Det kommer för alltid att vara en ödesdag för mig.
Det var den 15 December 2003 som jag blev mamma för andra gången. Jacob föddes alldeles för tidigt, i vecka 28, pga att jag fick havandeskapsförgiftning, högt blodtryck och ett kärlnystan, i min hjärna brast. Blodet strömmade ut i min hjärna och förstörde en ¼ av hjärnan. Jag hade drabbats av en massiv stroke, en helt vanlig morgon vid frukostbordet hemma i villan i Stuvsta
Det var länge oklart om vare sig jag eller Jacob skulle överleva, men det gjorde vi.
”Mamma, de sa att vi skulle dö men vi ville inte det så då gjorde vi inte det”, sa Jacob när han var ca 4 år. Nej, vi dog inte.
Men jag tror att Jacobs tuffa start, i livet, har lärt honom något. Han är en synnerligen målmedveten, envis och begåvad ung man. Idag fyller han 17 år, går på hockeygymnasium . Han en liten men mycket lovande hockeyspelare.
Bilden ovan är från 2005
Jag var halvsidesförlamad efter min stroke. Hela vänster sida drabbades. Jag återfick gångförmågan trots att de sa att jag aldrig skulle kunna gå igen. Jag hade god användning av mina kunskaper i beteendevetenskap och om hur man skapar och når mål. Hur man gör det omöjliga möjligt.
Jag skulle tillbaka. Inget skulle stoppa mig! Åtta månader efter min stroke sprang jag tjejmilen.
17 år senare lever jag ett väldigt annorlunda liv. Jag kan gå. Jag kan tom jogga och dansa zumba. Inte som förr men jag gör det ändå. Jag försöker att vänja mig vid min nya kropp. Jag klarar det mesta men det tar på krafterna.
Allt jag gör, gör mig trött eftersom hjärnan måste kompensera för mina skador. Det är inte allt som syns på utsidan. Det är svårt att tolka och förstå synintryck, att hitta och att koncentrera sig, att minnas saker. Som vad jag skulle hämta i köket när jag gick ifrån vardagsrummet och då bor vi inte speciellt spatiöst 😊
Kroppen är spastisk påhela vänstersida. Det innebär att musklerna är ofrivilligt spända. Det gör att jag får värk och det är svårt att röra sig. Efter 13 år konstaterades det dessutom att jag lider av bestående hjärntrötthet. En slags mental trötthet som inte går att jämföra med vanlig sömntrötthet, psykisk eller fysisk trötthet. Det är något helt annan och det är jättesvårt att leva med. Jag tvingades ge upp tanken på arbete och efter en lång fight med Fk blev jag slutligen beviljad sjukersättning. . Jag som hade lagt så stor del av min identitet i mitt yrke. Vem var jag nu? Jag är fortfarande intellligent. Det visade de neuropsykiatriska utredingarna men mIn hjärna orkar inte. Mitt liv raserades på nytt. Vad var det för mening? Hade det inte varit bättre om jag hade dött?
Jag försöker att vara positiv. Jag pratar sällan om det som är svårt
.
Jag skriver om det som är svårt i min blogg. Inte för att ni ska tycka synd om mig utan för att jag med mina ord kanske kan hjälpa någon annan. Drygt 22.000 drabbas av stroke årligen i Sverige. 20% av dessa är i arbetsför ålder. Man kommer sällan tillbaka men det går att ta sig vidare
Idag kallar jag mig för professionell strokesurvivor och jag brinner för oss som har överlevt. Jag brinner för ett värdigt liv, och en hållbar väg vidare, efter stroke.
Jag vandrar den fortfarande. Vägen vidare efter stroke. Och det är även titeln på boken jag har skrivit. Strokesurvivor vägen vidare efter stroke. Boken finns i handeln men skicka ett mail, [email protected] om du vill ha ett signerat exemplar så ordnar jag det. En perfekt julklapp 😊 till någon du tycker om. Även de som inte har haft stroke kan ha glädje av boken.
Idag är det Jacobs 17-års dag och min och hans överlevardag, och det ska firas med tårta och bubbel.
Hurra för oss! Hurra för att vi överlevde och för att vi fortsätter att leva. Varje dag!
Grattis älskade Jacob <3!
