Trött på att kämpa
Den 15 december 2003 var dagen då jag skulle dö.
Jag skulle omöjligt överleva den kraftiga hjärnblödning
som jag fick pga akut havandeskapsförgiftning, högt blodtryck,
och pga ett kärlnystan i min hjärna. Kärlnystanet brast och orsakade
en massiv hjärnblödning. Jag svävade länge mellan liv och död men jag överlevde. Jag tränade hårt både fysiskt och mentalt. De sa till mig:
”Du kommer aldrig att bli dig själv igen". Jag har funderat otroligt mycket över detta. Vem är jag när jag är mig själv?
Jag reste mig ur rullstolen.
Jag lever, men mitt liv är idag i mångt och
mycket en kamp. En kamp mot spastiska muskler som inte vill samarbeta och en utmattad hjärna. Denna trötthet som är så svår att förklara.
Jag ser ju så pigg ut. Tack, men det brinner inne i huvudet.
Det händer att jag tänker att det hade varit bättre att sova vidare.
Jag förbannar min envishet. Visst! Det kunde ha varit betydligt värre
men jag har svårt att vänja mig vid att allt ska var så jävla bökigt. För det
är väldigt bökigt att leva med en trasig hjärna. Jag måste tänka på allt jag gör.
Allt från att gå och stå, andas. Allt måste ske med hjälp av en medveten tanke
Ja andas gör jag ju automatiskt men jag behöver koncentrera mig på att andas korrekt. Illamående och yrsel är en del av min vardag. Det är så otroligt lätt att
Stressspiralen går igång och stryper blodflödet till hjärnan. Detta pga att "lugn och ro knappen" är ur funktion. En högersidig frontallobs skada får ofta den effekten...
Andas. Andas.
” Allt är som det ska vara. Du är hel och perfekt precis som du är.” försöker jag att
Affirmera. ”I helvete heller!” Vill en annan del av mig skrika. Skulle du vara perfekt?
Du som inte ens kan gå i normal takt. Du som inte ens jobbar? Perfekt? Knappast.
Jag förlåter mig själv för min längtan efter att nå den där diffusa bilden av mig själv.
Jag släpper taget. Jag låter det vara precis som det är. Här och nu. Där livet pågår.
