Mitt liv som professionell strokesurvivor
Som jag tidigare skrivit om, så kämpade jag in många, många år för att ta mig tillbaka efter min stroke. Jag var ju bara 32 år när jag insjuknade och hade precis startat mitt liv. Jag var på g och det skulle ingen idiotisk stroke sätta stopp för. Jag skulle tillbaka/ bli som förr.
15 år, och tre utmattningsdepressioner senare, vet jag bättre. Det blev inte som förr. Jag tog mig inte tillbaka.
Idag lever jag ett väldigt annorlunda liv. Karriären fick jag lägga på hyllan. Mina bankkostymer och högklackade skor har flyttat ner i källaren. Jag är ett s.k medicinskt mirakel eftersom jag omöjligt skulle kunna gå igen. Idag både går, joggar och dansar jag. Absolut inte som förr men på mitt nya vis. Jag har tvingats att acceptera mitt nya ”jag” och faktiskt älska den person jag blivit. Jag är mjukare, mer inkännande, roligare, på många vis mycket smartare. Sedan har jag taskigt minne. Speciellt om jag är hjärntrött. Det händer att jag glömmer och att jag går vilse. Även i kända miljöer.
Idag bläddrade jag i tidningen, I Form, och läste: ” Hälsa handlar också om att må bra mentalt”. Då insåg jag hur svårt det är att leva med bestående hjärntrötthet. Det är den mentala energin som tar slut när man är hjärntrött.
Jag koncentrerar mig varje stund på att röra min vänstra kroppshalva på ett korrekt sätt. Att inte översträcka knät, att inte ”tappa höften” att inte dra upp axeln och spänna skuldran. Jag t.o.m behöver tänka på att andas på ett korrekt sätt. Det ÄR jobbigt att leva med resterna av en spastisk pares. Ovanpå det har jag hjärntröttheten att hantera.
När den mentala energin är slut så mår jag piss!
Jag skriver detta för att berätta att mitt liv verkligen inte är så enkelt som det kan verka på ytan, och jag vet att det är fler som lever under motsvarande förhållanden men som saknar orden att berätta om det.
Jag är för det mesta glad och positiv, men det är jobbigt att leva med en trasig hjärna.
Men nu lite hopp: Jag går på CI terapi (intensivträning för gång och balans). Jag vet egentligen hur jag borde gå men kroppen är så himla fiffig att den omedvetet använder den starka sidan mer och eftersom jag har nedsatt känsel i min svaga sida så märker jag det inte. Därför är det så himla bra att det finns duktiga neurofysioterapeuter som är där och ”petar” på mig. Jag behöver fortfarande hjälp att aktivera min svaga sida. Jag fick igång rörelsen i min vänstra hand efter 13 år så jag har hopp om att benet också ska komma igång.
Och som Ronny Eriksson säger i introt ill sången det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall.
”Det är aldrig för sent att ge upp”. Nu ska jag ta min spastiska vänstersida och dansa vidare i livet.
Livet som professionell strokesurvivor är ett heltidsjobb och det gör jag förbannat bra, om jag får säga det själv 😉.