Strokesurvivor - vägen vidare efter stroke
Jag har skrivit en bok. Strokesurvivor – vägen vidare efter stroke. Jag ville skriva den bok jag själv hade velat läsa när jag drabbades av stroke 32 år gammal. Jag hade velat läsa att det finns en väg vidare och att även om livet inte alltid blir så som man hade tänkt sig, så kan det bli jävligt ( ja, svordom är en absolut nödvändighet i detta fall 😉. ) bra ändå.
Boken är skriven och tryckt och säljer hyggligt bra. Någon skrev till mig. ”Boken är mycket bra.
Positiv.”
Jag ville skriva en hoppfull bok men jag vill också vara tydlig med att jag har begränsningar och svårigheter. Det har de flesta som lever med trasiga hjärnor. Somligt syns, somligt är "dolt", syns inte på utsidan. Jag skriver positivt. Jag arbetar hårt för att vara positiv. För att se det ljusa i livet.
Det är på intet vis så att jag studsar upp ur sängen på morgonen och tänker. ”Yes! Jag är glad att jag lever”. Även om det faktiskt händer att jag tänker så.
Det händer också att jag har dagar då jag tänker och känner att det hade varit bättre att dö. Det är en kamp att leva med trasig hjärna! Spastiska muskler som spänner sig vare sig jag vill eller ej, svårighet att koordinera rörelser, svårighet att koncentrera mig och svårighet att vila, slappna av. Jag spenderar alltför mycket tid i ”fight and flight” ( fly eller fäkta) kanske man skulle kunna översätta det till) när jag skulle behöva vara mer i ”rest and repaire” ( vila och läka). Våra kroppar är fantastiska. De läker om vi ger dem bra näring, syre, rörelse, glädje och vila/återhämtning.
Det är en trickig balans. Jag behöver hela tiden parera. Det är lätt att det tippar över åt ena hållet. Då handlar det om att först bli medveten om att det har gjort det och sedan vidta åtgärder för att återfå balansen. Nu har jag blivit beordrad av min fysioterapeut att vila från alla former av träning utöver löpning, promenader och dans. I tre veckor.
Jag ska besöka min kiropraktor idag för att få hjälp att bli av med en låsning i bröstryggen och i revbenen. Det är svårt att andas. Låsningarna uppstår regelbundet pga spänningar i axlar och skuldror. Det är inte alltid jag hinner notera att jag är spänd. Kroppen reagerar med stress när hjärnan inte hinner sortera alla intryck. Det kan räcka med att promenera i stadsmiljö eller att äta middag med familjen. Jag älskar min familj och är en social/pratglad person. Jag kan gå men det tar energi. Jag måste koncentrera mig varenda steg. Lyft foten, för fram, sätt ned. Det är ingenting som sker per automatik. När jag inte har tillräcklig konentration, pga tex för många intryck, så faller jag. Dessutom orsakar min nedsatta känsel att jag spänner mig. Hjärnan får inte tydliga signaler om var tex benet eller foten befinner sig och reagerar med att spänna överkroppen för att få balans.
Egentligen skulle jag bo i en koja i skogen. Vid vattnet. Nära naturen. Sitta och betrakta. Bara låta allt vara precis såsom det är. Det är där livet finns, i ”mellanrummen”. Mellan tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser. I andetaget. Jag andas in ren och klar livskraft fyller på med ny kraft och energi. Jag andas ut stress, oro och frustration över sådant som jag bara mår dåligt av att hålla fast vid. Släpper. Rensar ut.
Läste en slags universalaffirmation i en tidning som heter Inspire. Den lyder: ”Jag är vacker.
Alla älskar mig. ” Den sägs lösa upp knutar och alla former av problem.
It’s worth a try, tänker jag. Så om ni plötsligt översköljs av en stark kärlek. Till mig. Så vet ni varför 😊.
Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!
