Blue monday
Ville inte vakna idag. Har sovit i mer än tolv timmar och är fortfarande helt slut. Det känns ungefär som om när man håller på att bli sjuk i influensa.Jag vet vad den betyder. "Anneli du behöver ta bättre hand om dig själv".
Länge försökte jag med argument som att: "Jamen jag har ju inte gjort någonting". "Jag borde inte vara så här trött". "Jag ska vila, senare. Jag lovar."
Numera vet jag att jag på något vis har kört över mig själv när kroppen/knoppen säger ifrån på det här sättet. Det gör inte det hela roligare men jag har liksom insett att det är lönlöst att argumentera..... Hjärnan is the boss. Måndagar brukar vara värst. Efter en helg tillsammans med familjen så brukar jag behöva en "egen helg". Det som är vilsamt och avkopplande för friska är utmattande för mig. Vi har fyra tonåringar i huset. De är jättefina killar men de låter, är stora och långa, och de är uppe sent. Som tonåringar är. Jag brukar vara trött efter helgerna när de har varit här men inte så här trött.....
I morse låg jag länge i sängen och funderade över varför jag var så trött sedan slog det mig: Aha! Hockeyn.
Båda mina söner är aktiva i idrott. Det har de varit sedan de var små. Jag har inte orkat vara delaktig på det sätt som det förväntas av en idrottsförälder. Jag har inte orkat bära hockeytrunkar, Köra till tidiga matcher i Upplands väsby eller följa med på cup. Igår skulle min yngsta son spela final i DM. Jag tänkte att jag orkar nog. Jag är ju inte så hjärntrött idag. Sagt och gjort jag åkte ned till hockeyhallen. När jag väl hade klättrat upp på läktaren som på intet vis handikappanpassad så var energin slut. Varför jag inte stod kvar på marken, nedanför läktaren? Jag når knappt över sargen. Jag är kort! Jag lyckades ta mig upp och där stod jag i tre perioder.3 x20 min. Det var ruskigt spännande men tyvärr vann motståndarlaget. Direkt efter matchen åkte vi hem. Min man kom och mötte mig vid hockeyhallen. Jag hade aldrig tagit mig hem annars.
Idag har jag yrsel och illamående.
Jag gnäller inte! Jag försöker att beskriva hur det kan vara att leva med bestående hjärntrötthet, och /eller andra sviter av en stroke. Det är svårt att klättra upp för en hockeyläktare med en spastisk pares men jag gjorde det :). Idag blir det en dag i horisontalläge eftersom jag behöver återhämtning men jag var där och såg min son spela hockey....: ).
Jag vill leva, inte bara överleva! Med små, små myrsteg mot förståelse och acceptans så kan jag snart leva upp till texten på min nya t-shirt. Där står det: Professionell strokesurvivor.
Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!
