Att välja det som tänder din inre gnista
Hjärntrötthet är ett helvete att leva med. Det ska jag inte sticka under stolen med. Den är beräknelig och lömsk. Jag vet aldrig när den behagar att slå till, När den väl beslutar sig för att "slå till". När hjärnans energi är slut så ÄR den slut.
Jag suger på att "lyssna" på min kropps signaler, Eller. Nu var jag nog lite väl elak mot mig själv. Jag vill ofta så oändligt mycket mer än min hjärna klarar av. Det händer att jag kör över mig själv och först i efterhand förstår att nu blev det visst för mycket.
Nu har jag givit mig själv ett löfte. Att göra mer av det som "tänder min inre gnista". Det som är lustfyllt,lätt och roligt. Då slipper jag nämnlingen allt tråkigt i livet. Som att städa, tvätta, handla, betala räkningar............
Trolleri trollera så blev allt bra.
Eller?
Nej, så är det ju inte riktigt, men jag kan välja vilken inställning jag har till det jag utför. Om jag tex stryker kläder så finns det faktiskt njutning i att kläderna blir släta och fina. Det blir snyggare när man viker kläderna och det blir finare i garderober och lådor. Istället för att "stryka kläder" så gör jag fint. Jag skapar harmoni. Jag så fullkomligt övertygad om att vi skapar vår egen verklighet och att vi kan välja vad vi skapar, genom den energi vi sänder ut/befinner oss i.
Jag kan också tänka att det är jättetrist och orättvist att jag blev sjuk och funktionsnedsatt, gillar inte ordet men har inget bättre, och inte klarar av att lönearbeta Eller så kan jag tänka att jag fick en chans att göra något annat av/med mitt liv.
Jag lånar en bild av Carolina Gårdheim som är en av mina stora inspiratörer och vägvisare.
Jag skulle kunna tänka att det är trist och orättvist att jag måste träna i stort sätt dagligen, på olika vis för att inte försämras och för att inte få mer värk och/eller förlora min gångförmåga. Eller så kan jag välja att tänka att mitt arbete nu är att ta hand om mig själv på bästa sätt. För det är ofta ett heltidsjobb att vara strokesurvivor. Inget arbete man söker eller egentligen vill ha, men blev man nu "omplacerad" av universum/Gud/Robert Lind i Kramfors så är det ens förbannade plikt att göra det absolut bästa av situationen.
Det jobbar jag på. Varje dag.
Over and out for now!
Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka <3!