Vikten av rehabilitering efter stroke
En god vän skickade mig en artikel idag. Artikeln handlade om ett experiment inom neuropsykologi på KI. Experimentet visar att föreställda rörelser har en positiv inverkan på hjärnan.
Genom att tänka att man utför en rörelse så påverkar man hjärnan, vilket förklarar varför tex mental träning fungerar. Detta hoppas man kunna använda inom strokerehabilitering. Mental träning har ju framgångsrikt använts inom idrotten. Jag hade läst om detta, med mental träning, i min psykologi utbildning. Jag beslöt mig för att testa om mental träning funkade, efter min stroke 2003. Det gjorde det uppenbarligen, eftersom jag trots att jag inte skulle kunna gå igen, tom sprang tjejmilen nio månader efter min stroke.
Läkarkåren kallar mig ett medicinskt mirakel. Jag tror inte att det är något mirakel, utan resultatet av träning, målmedvetenhet och rehabilitering. Träning, träning och åter träning. Fysisk och mental träning.
Jag har fortfarande en ganska grav spastisk pares och jag har ofta ont i kroppen samt svårt att röra mig så som jag skulle önska men jag kan gå och t.o.m jogga. Jag kan krama mina barn och jag lever ett hyggligt gott liv även om jag inte klarade av att återgå till mitt yrkesliv.
Jag är engagerad i Stroke riksförbundet och arbetar aktivt för visionen ”Ett värdigt liv efter stroke”. Det är oerhört viktigt med rehabilitering efter stroke. Det är bevisat att det går att återfå förlorade förmågor, men det bejhövs intensiv träning. Det går att återfå förlorade förmågor även lång tid efteråt. Men ofta behöver man stöd och hjälp för att orka, och man får ta det stegvis.
Succesivt sätta nya mål och arbeta för att nå dem. När ett mål är avklarat sätter man ett nytt. Jag är inne på mitt 15 år som strokesurvivor och jag sätter fortfarande upp nya mål.
Idag så började jag fundera över det här med rehabilitering, När är man ”klar/ färdigrehabiliterad”? Jag skulle vilja hävda att du aldrig riktigt blir det. Iallafall inte efter en så massiv hjärnblödning som jag hade. Vad är det som gör att vi hela tiden strävar efter att bli återställda/ som förr?
Tänk om jag kunde tänka: -Jag går på mitt sätt. – Jag gör saker i mitt tempo. -Jag är värd att må bra. -Jag minns det som är viktigt att minnas.
För vad spelar det för roll om jag inte kan gå lika snabbt som jag gjorde förr? Vad spelar det för roll om jag glömmer i vilken ordning saker hände? Vad spelar det för roll om jag glömmer att handla en sak? Vad spelar det för roll om jag inte längre klarar av att lönearbeta?
Inget av detta spelar någon som helst roll, egentligen. Jag fick hjälp att ta mig vidare i livet. Jag fick lång inneliggande rehab och ett helt team som kämpade med mig. Detta gör att jag är relativt självständig och inte är beroende av hjälp i någon större utsträckning för att klara min vardag.
Idag hör jag tyvärr talas om människor som blir helt utan hjälp efter en stroke. Jag vet en relativt nybliven pappa som efter att ha blivit totalt utdömd av läkarkåren och inte får rehabilitering, eftersom de inte tror att det kommer att hjälpa, som plötsligt och helt oväntat sträcker ut sin förlamade hand och arm för att röra vid den sonens hår.
Hans livspartner, och mor till hans son, kämpar för att sonens far ska få rehabilitering så att han kan bli så bra som möjligt. Så att deras son kan få växa upp med en pappa som kan krama honom. Med båda armarna.
Vi är relativt duktiga på att rädda liv efter stroke men ett liv som har räddats ska också levas!
”Ett värdigt liv efter stroke”. Det är det som STROKE-riksförbundet verkar för. Gå med du också så bidrar du till detta.
Tillsammans är vi starka!
