strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Påsk för hjärntrötta

Publicerad 2018-03-31 14:36:00 i Allmänt,

Jag har tidigare skrivit inlägg med rubriken strokesurvivor i semestertider, strokesurvivor i juletider och nu kommer ytterligare ett på samma tema fast denna gång i påsktider.

Under dessa helger och under semestern så förväntas vi umgås med släkt och vänner. Högtider firar man tillsammans. Så är det. Så tycker jag att det ska vara. Jag har alltid älskat att umgås med människor.

Jag är en väldigt social person, men nu orkar jag inte, på samma sätt. Det är en stor sorg. I år firar jag påsk helt ensam. Jag orkar inget annat.

Så mycket gick förlorat när jag fick stroke. Min rörelseförmåga och mitt minne är påverkat. Jag som alltid varit en väldigt social person orkar nu inte med människor i någon större utsträckning. Jo, det går om man visar mig stor hänsyn och det sker på mina villkor. Så ser livet sällan ut. Vi har tex fyra tonåringar i huset. Hur ska de kunna förstå? Jag försöker att förklara. Berätta, utan att låta som ett offer, men det når inte riktigt fram. Det är så svårt att förklara sådant som inte syns på utsidan. Hela familjens liv är påverkat av min funktionsnedsättning. Det smärtar att skriva så, men det är sant. Jag känner skuld och ofta skäms jag.

Jag klarar inte heller av att lönearbeta och även det är en stor sorg. Det påverkar min självkänsla och min ekonomi. Jag kan inte leva det liv jag hade planerat att leva. Men som jag skrev igår:  ”What doesn’t kill you makes you stronger”. Det är en stor sorg och det får jag också lov att acceptera.

En del av mig kommer kanske alltid att sörja det som gick förlorat i om med min stroke. Kanske kommer den delen att sörja för resten av mitt liv……….? Så kanske det är, och det får jag lov att acceptera. Men Jag har väldigt svårt att förlika mig med det faktum att jag inte riktigt orkar att leva fullt ut. Jag behöver bli bättre på att sätta mig själv i första rummet och det är lättare sagt än gjort.

Jag skriver inte för att ni ska tycka synd om mig eller för att få medömkan. Jag skriver för att jag vill berätta hur det är för mig, och hur det kan vara att leva med en trasig hjärna eller hjärntrötthet.  Jag vet att jag inte är ensam.

Jag hoppas att jag lär mig att leva på mina nya villkor, och faktiskt uppskatta det jag har och den jag är.  I och med min stroke så har jag också vunnit saker: Som en ökad medkänsla, ödmjukhet, en stark vilja, kraft. Jag har också utvecklat min humor, min kärlek.

Men det kanske är som med syrgasen på flygplanet även här. För att kunna hjälpa/älska någon annan måste du först hjälpa/älska dig själv.

 Nu ska jag njuta av att fira påsk helt ensam. Jag orkar inget annat. Det finns nästan ingen mat hemma men det finns mängder med godis och eftersom jag gav bort mer godis och betydligt fler påskägg än jag fick, så tänker jag äta upp allt godis jag hittar i skåp och lådor ;).

Än är jag inte bitter. Jag tror aldrig att jag blir det. Det ligger liksom inte för mig. Nu ska jag sätta mig i solen en stund och njuta av lugnet och tystnaden. Hitta mig själv igen.

 

 

Men jag är som Arnold ni vet. ”I’ll be back!”

 

Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka <3!

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela