Living in joy with the way things are
Jag brukar läsa en del av Byron Katie. Hon har utarbetat en metod som heter the work. Jag har hittills inte hittat någon metod som har/är svaret på alla problem och frågor som man handskas med under en livstid. Försöken har varit många: Tex religioner. Jag tänker ofta att religioner många gånger har samma budskap, men det är uttryckt på olika sätt.
Byron Katie utvecklade sin metod efter att själv ha letat och sökt efter svaren och varit djupt deprimerad i många, många år. Hon levde ett destruktivt liv och fick till sist någon slags ”uppenbarelse” och utvecklade en metod som hon kallar: ”The work”. Det coola med hennes metod är att man inser att det är tankarna som orsakar lidande. Byt ut tanken och därmed ditt lidande. Men det är inte alltid så enkelt. Var det enkelt så skulle alla jämt må bra. Typ……
Jag tror att det handlar väldigt mycket om medvetenhet. Att bli medveten vilka tankar som far runt i huvudet och fråga sig om de verkligen är sanna. Är det tex sant att jag bara är värd något om jag arbetar? Den tanken far ofta runt i mitt huvud. Jag märker att jag går runt och känner mig lite mindre värd eftersom jag inte går iväg till ett arbete varje dag.
Mitt arbete har jag alltid med mig. Att ta hand en strokeskadad hjärna är ett heltidsjobb. Ett arbete som man aldrig får semester ifrån. Jag kan ju liksom inte skruva av mig huvudet och bära det under armen, även om det skulle vara väldigt praktiskt ibland…..
Men det skulle nog se läbbigt ut
Livet som strokesurvivor är ett tufft jobb. Mycket av det som sker automatiskt för en frisk människa måste ske med stor ansträngning för en skadad hjärna. Det gäller allt ifrån att klä på sig. Komma ihåg var kläderna ligger. Vilken låda tex. Sedan ska man komma ihåg åt vilket håll tröjan ska vändas.
Det kanske låter som strunt men det är bl.a sådana saker en person med nedsatt visuospatial förmåga måste lära sig på nytt. Sedan ska man duscha. Komma ihåg om man ska ha i schampo innan eller efter man har blött håret, laga frukost. Var står teet, kastrullen, hur sätter man igång spisen? Sedan ska man minnas att stäng av spisen, stänga kylen, och lägga tillbaka brödet i brödpåsen, borsta tänderna. Mm mm. Mitt i allt detta ska man komma ihåg att andas och att hantera den stress som det innebär att få bitarna/vardagen på plats. Sedan ska man stretcha spastiska muskler och andas lite till och så där håller det på. Dagarna i ända.
Alla dessa saker som sker helt utan ansträngning för en frisk person kan vara en rejäl utmaning för en strokesurvivor. Det kan vara en fullkomlig chock att inse att det är så här. Många gånger så tänker man. Nu är jag färdigrehabiliterad. Nu blir livet som vanligt igen. Det kan bli en fullkomlig chock att gång på gång konfronteras med sina skador/ problem.
Hur det yttrar sig är så klart olika. Det beror ju på var din skada sitter men en sak är säker. Det blir inte som förr. Men det behöver inte bli sämre för det. Det finns en väg vidare efter stroke och tillsammans med och med stöd av andra är det lättare att hitta den och vandra den. Det är bl.a därför det finns strokeföreningar och SMIL grupper.
Vi är survivors och tillsammans är vi starka <3!