Att acceptera ett liv inte vinna ett krig
Ibland så känns det som om mitt liv här varit en ständigt pågående kris, sedan den där dagen. Den 15 december 2003, då jag valde livet trots att det egentligen inte var möjligt.
Jag skulle inte överleva. Om jag mot all förmodan skulle vakna upp så skulle jag bli ett “vårdpaket". Mina anhöriga fick veta att jag inte skulle leva ett drägligt liv, vad nu det innebär……?
Jag lever och även om mitt liv är väldigt annorlunda så skulle jag nog säga att det är i allra högsta grad drägligt. Jag har bearbetat traumat under flera vändor och lärt mig att acceptera det liv jag fick. En av de psykoterapeuter som jag har haft förmånen att träffa genom åren rekommenderade mig att läsa Anna Kåvers bok: “ Att acceptera ett liv, inte vinna ett krig". Jag är inte bara lydig utan även nyfiken så jag läste boken.
Tror att detta var någon gång runt 2006/2007. Då hade krisen förvärras eftersom min man ville ha skilsmässa. Jag var förtvivlad. Jag hade inte varit singel sedan jag var 15 år. Hade aldrig bott ensam och nu var jag ju dessutom funktionsnedsatt efter min stroke. Nu var jag helt plötsligt dessitom frånskild/dumpad tvåbarnsmor.
Sorgen visste inga gränser. Det var ju inte så här det skulle bli ville jag skrika! Men till vem och i vilket syfte?........
Nåväl.
Dryga tio år senare har jag landat i någon form av acceptans. Resan har varit lång och stundtals väldigt svår, men jag tror att jag har nått någon form av delmål på min livsresa.
Det fanns en tid då jag satt i köket och längtansfullt tittade på grannarna som gick iväg till sina arbeten. De har någonstans att gå på dagarna. De har ett syfte. Brukade jag tänka. Livet kändes tomt och meningslös utan ett arbete att gå till. Jag var trött på min sjukdom och ville "tillbaka".
Idag tänker jag att mitt arbete är att ta hand om mig själv och att försöka att må så bra som möjligt. Visst känns det lite syndigt, ibland. Luther och Jante är mina ständiga följeslagare, men deras skrik hörs inte längre lika starkt. Jag väljer att notera dem men jag lyssnar inte längre på dem.
Jag har nog faktiskt accepterat att jag inte längre är den karriärkvinna jag en gång var. Men jag har kvar mina kompetenser och en hel del av mina förmågor, även om jag inte passar in/fungerar i dagens arbetsliv. För mig är det ett heltidsjobb att vara stroke survivor och det har jag slutligen bestämt mig att sluta kriga mot.
Kanske är det det som Anna Kåver menar med att acceptera ett liv, inte vinna ett krig.
Det finns en väg vidare efter stroke och tillsammans är det lättare att vandra den. Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka ❤💪!