Strokesurvivor i juletider
I somras skrev jag ett inlägg med rubriken: "Strokesurvivor i semestertider".
Jag insåg att texten är minst sagt relevant i juletider.
Det som för friska människor innebär avkoppling och vila. Att umgås med familj och vänner, så som man gör under semester och under julhelger, kan för en hjärntrött hjärna vara allt annat än avkopplande.
Jag älskar min familj, min släkt och mina vänner. Jag har alltid varit en social person som trivs bäst bland andra, men efter min stroke, och den konstaterade bestående hjärntrötthet som jag lider av, så fungerar det inte längre. Jag orkar inte med att umgås med andra människor på samma sätt som förr, trots att jag vill.
Det tog lång tid för mig att inse och acceptera att, efter min stroke, så behöver jag återhämtning/ tid i enbart mitt eget sällskap. Tid i tystnad. Tid fri från sinnesintryck. Så att min hjärna hinner ikapp. Hjärnan sorterar inte längre ned sinnesintrycken lika effektivt som förr, och om jag inte aktivt vilar så att hjärnan hinner ikapp, så kommer Pastor Ågren på besök. Då gör stress, diffus oro och ångest entré mitt liv.
Jag försökte länge laga, fixa, trixa, lösa de problem som min hjärna påstod fanns. Ångesten och Pastor Ågren var fortfarande kvar. Det fanns hela tiden nya problem att lösa.
Det var först när jag insåg att Pastor Ågren oftast kom på oönskat besök när jag inte hade tagit hand om mig själv på bästa sätt, som jag började kunna hantera situationen bättre.
Jag har blivit bättre på att förstå vad som händer, och numera lägger jag in tid för aktiv vila och avkoppling i mitt schema.
Även, eller speciellt under dagar, då familjen är ledig och hemma. Idag försvann mina familjemedlemmar iväg till sina olika aktiviteter. Helgerna är över.
Jag insåg plötsligt hur mycket jag har saknat min egen tid. Min egen tid vid frukostbordet. Bara jag och min kaffekopp. I tystanden och stillheten kan jag höra mig själv. Då hinner jag ikapp. Jag hinner sortera mina tankar och känslor och kroppsliga förnimmelser.
Acceptera. Konstatera. Det är som det är.
Det är först när man har konstaterat det, som det blir lättare att andas. Här och nu. Där livet pågår.
Kärlek och medkänsla önskar jag till mig själv och alla andra.
Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!