strokesurvivor.blogg.se

Ofta när jag börjar att skriva i min blogg så vet jag inte vad jag ska skriva om. Jag får en stark känsla av att det är något som vill ut. Något som ska förmedlas och då börjar jag att skriva. Idag tror jag att det handlar om tankens kraft och hur vi skapar vårt liv och vår verklighet.

Jag har haft god hjälp av något som jag har kallat för ”tankens kraft” på min väg vidare efter stroke. Det är dock mer än tankar. Det handlar om att visualisera, arbeta med bilder som påminner om var man vill vara och sedan se till att man blir påmind om visionen så ofta som möjligt. Om visionen är positiv och du verkligen vill nå den och tror att du kommer att nå den så kommer det att hända. Den första uppgiften man har är att klura visionen/drömmen och sedan börja ta små steg i riktning mot målet/visionen.

Det var tex med hjälp av visioner och målbilder som jag har lärde mig att gå igen. Jag såg det framför mig och verkligen kände känslan innan den var sann. De kallar mig ett ”medicinskt mirakel. Jag skulle omöjligt kunna gå igen.

 

Jag är också starkt övertygad om att vi har tillgång till mycket mer kunskap och information än vad vi normalt sett tror, och vad vi har fått lära oss. Ett exempel på detta är att jag fick en stark förnimmelse av att jag skulle springa när jag var halvsidesförlamad och satt i rullstol. Plötsligt så längtade jag efter att springa. Jag som aldrig hade sprungit i hela mitt liv ville nu inget hellre. Längtan kom inifrån. Jag tänkte vad är det att bli lite flåstrött jämfört med kampen jag varje dag förde för att försöka röra mina fingrar på vänster hand.

 Plötsligt var det som om jag kunde höra min egen röst. Jag är övertygad om att vi bär alla svar inom oss, men att vi har ”glömt bort” hur vi lyssnar på våra inre röster. Där i det vacum som uppstod efter min stroke. Då allt blev tyst och stilla så kunde jag plötsligt höra rösten. Jag längtade plötsligt efter att jogga och jag beslöt mig för att testa om det här med visualiseringar och målbilder fungerar. Jag såg mig själv springa långt innan jag kunde ta ett enda steg.

 Ilskan och förtvivlan över det som hade inträffat, att jag fick stroke när jag var gravid och precis när livet var precis exakt så som jag hade önskat mig det, vände jag till en kraft som arbetade för mig. När jag väl kunde börja jogga så rensade jag både kropp och sinne m.h.a löpningen. Ofta grät jag i joggingspåret. Det hände att jag sprang och tyst uttalade orden:  helvetes jävla skit i takt med mina steg. Löpning blir efter et tag meditativt och allt man hör är sina egna steg och sin andning. Det är på något vis vilsamt.  Någon har skrivit: ”Var glad att du kan springa. Jag kan knappt gå”. Naturligtvis är de olika och jag menar inte att alla som är förlamade kan lära sig att springa. D

Äremot är det väldigt coolt at jag ett par år efter min stroke träffade en neurolog som jag aldrig träffat förr som berättar för mig att löpning är en väldigt bra rehabträning efter stroke. ” Jag rekomenderar alla mina patienter som kan att springa”. Berättade han.

Det är långt ifrån oproblematiskt att springa med en spastisk pares, som jag har i hela vänster sida, men musklerna som krampar ger upp efter ett tag. Det är betydligt lättare att jogga än att gå och eftersom det tag ett bra tag för min vänster sida att fatta vad den ska göra så hinner det gå kanske 2 -3 hundra meter innan det flyter någotsånär. Efter en halvtimme flyter det ofta ännu bättre. Då orkar inte musklerna vara spastiska längre. Jag joggar bättre än jag går. Det är jättesvårt att gå med en spastisk pares.

 Detta är förklaringen till att jag bl.a behöver ett handikapp p tillstånd för att klara av mitt liv, vilket kanske låter lite märkligt, när jag joggar regelbundet. Jag joggar bättre än jag går.

 Det blir ju väldigt tröttsamt i längden att jogga runt i världen, men det vore kanske värt ett försök.  Ta det där med Forrest Gump ett steg längre 😊.  Min förmåga att förflytta mig är också kraftigt påverkad av min hjärntrötthet, som ofta blir svår när jag rör mig ute bland människor och där intrycken är många och det är svårt att få igång kroppen efter att jag har suttit stilla, tex i bilen, varför jag lätt ramlar. Mina många fall har förstås givit mig extremt coola ärr på knäna och en ”häxhand”, pga brutna ben i handen. Tankens kraft är stor, men jag tror också på att om vi inte lyssnar på våra inre röster så slår livet undan benen på en.

 

Jag tror att jag var på väg t fel håll i livet och att det var meningen att jag skulle dra ned på tempot och blir mer kärleksfull och inkännande. Mer mig själv. Att jag skulle jogga och meditera mer kanske? Mitt liv har et betydligt lägre tempo idag i alla fall.  Jag har triillat tillbaka i gamla mönster under perioder men det funkar inte. Jag går sönder.

Min exman har sagt till mina barn att jag förändrades efter min stroke. Ja, jag är mer mig själv nu.