strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Funktionsrätt

Publicerad 2017-10-26 20:08:56 i Allmänt,

Jag var inne I centrala Stockholm idag för att lyssna på ett seminarium i Riksdagen där Hasse Sandberg från STROKE riksförbundet var en av talarna. Jag var trött efter gårdagen, då jag föreläste på Seniormässan. Jag hade inte något annat planerat under dagen så jag orkar, tänkte jag. Jag kan vila i eftermiddag och ikväll och imorgon, resonerade jag. Jag har svårt att resa kommunalt pga min hjärntrötthet och mina balansproblem. När det är ”lugnt” i trafiken och finns gott om sittplatser är det oftast hanterbart, men när det är mycket folk, som det är under tex rusningstrafik, så blir alla intrycken för mycket för min hjärna att hantera. Jag får yrsel och problem med balansen och ibland hittar jag inte. Jag vet helt enkelt inte var jag är. Det är väldigt obehagligt. Men jag är inte survivor för intet. Jag är bra på att hitta lösningar. Med en god portion vilja så brukar det lösa sig på något vis. Jag har handikapp-parkeringstillstånd eftersom jag är beroende av bil för att klara mitt dagliga liv. Jag behöver ta mig till apoteket, till läkare, sjukgymnaster och till möten i STROKE-föreningen och i STROKE riksförbundet mm, mm. Jag har ansökt om färdtjänst men har fått avslag. Kan man gå mer än 50 meter så är man inte berättigad till färdtjänst. Så ser regelverket ut! Så jag kör oftast bil. Då kan jag stänga av den yttre världen och vila i min lilla ”bilbubbla”. Jag undviker dock in i det längsta att ta bilen in till stan. Dels av miljöskäl men också pga att det sällan finns lediga parkeringsplatser. Idag tog jag bilen till pendeltåget och parkerade på en handikappparkering nära stationen. På så vis sparar jag energi och slipper en bussresa. Vilket gör att jag faktiskt orkar ta mig in till stan. På vägen in till stan var det inga som helst problem. Det fans gott om sittplatser på tåget och det var en lagom lång promenad från Centralen till Riksdagshuset. Jag har avslappnande musik i mina lurar. På så vis stänger jag ute en del av de stadens ljud som annars gör mig väldigt trött. Synintrycken är dock i stort sätt omöjliga att stänga av, så jag blir onekligen mentalt utmattad av att vara i stan. Seminariet varade i två timmar. När jag sedan skulle åka hem hade det hunnit bli ”rusning”. Jag hade svårt att hitta på den nybyggda centralstationen men läste skyltar och slutligen efter många långa rulltrappor kom jag till rätt perrong. Jag missade precis ett tåg eftersom jag inte kunde gå/springa nedför rulltrapporna, men jag har inte bråttom så jag väntar på nästa tänkte jag. Vid det här laget var jag rejält trött. 15 minuter till nästa tåg. Jag började leta efter en bänk att sätta mig på. Det kräver energi och medvetna tankar bara att stå rakt upp och ned för mig. Detta pga spasticitet och muskeltonus. Det fanns inte en enda bänk på hela perrongen!!!!!!!! Ett tag övervägde jag att sätta mig ned på marken men jag avstod. Väntar på tåget i 15 minuter. Ståendes. Nu mår jag illa. Tåget kommer. Det är fullproppat med folk. Människor väller ut på perrongen och människor buffar och knuffar för att ta sig in. Jag kommer sist i kön och lyckas med nöd klämma mig in innan dörrarna stängs. Det finns inget att hålla i. Dörrarna slår igen tätt bakom min rygg. Jag börjar få panik men upprepar tyst för mig själv i mitt huvud. ”Du hittar en lösning. Andas”. Tåget startar jag vajar till och förlorar balansen. Ramlar in i en människa som står nära mig. Andas, upprepar jag som ett mantra, tyst för mig själv. Fördelen med trängseln är att man inte faller så långt, Man ramlar liksom bara in i den som står bredvid. Ingen vet och förstår hur jag mår. Det syns ju inte på utsidan och hur förklarar man det på ett kort och enkelt sätt? ”Jo, du förstår jag är hjärnskadad och behöver sitta. Vill du vara snäll och resa dig? Det kanske skulle funka…….. Men jag vill inte sticka ut. Vara annorlunda. Vi står som packade sillar ända till Älvsjö. Då får jag tag i ett handtag och kan hålla i mig i alla fall. Vid Stuvsta får jag en sittplats. Detta efter 13 minuter. Vid nästa station ska jag kliva av. Det är snart fyra timmar sedan. Jag mår fortfarande illa av utmattning. Om man bara såg till att det fanns bänkar att sätta sig på, på perrongen, och tillräckligt med sittplatser på tågen så skulle vi ha ett samhälle där även vi med balansproblem, yrsel och hjärntrötthet kan delta. Kanske inte fullt ut men till viss mån i alla fall. Det är funktionsrätt för mig! Undrar vad Lars Ohly, ny ordförande för Funktionsrätt ( f.d HSO) tycker? Om och när jag har energi a jag författa ett brev till politikerna och berätta hur det kan vara att leva som strokesurvivor i Stockholm idag 2017. Jag vet många med stroke som blir isolerade hemma eftersom de inte orkar resa kommunalt men de kan gå 50 meter så de får inte färdtjänst. Det är inte ett värdigt liv!!!! Ingen ska bli fast i sin bostad. Alla mår bra av att kunna ta sig ut och delta i samhället. ”Ett liv som har räddats ska också levas! Ett värdigt liv efter stroke” Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor!

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2017-10-26 22:09:02

Känner så igen mig i allt du skriver och det är svårt att förklara det för vänner/familj/kollegor. Tack för att du sätter ord på hur det är att leva som strokedurvivor

Svar: Tack! Tillsammans är vi starka! Dela gärna, så hjälps vi åt att öka förståelsen för hur det kan vara att leva som strokesurvivor.
Anneli Torsfeldt Heikenborn

Postat av: Anonym

Publicerad 2017-10-27 09:21:29

Tack 😍.Tillsammans är vi starka 💪.

Svar: Yes we are! We are survivors! <3!
Anneli Torsfeldt Heikenborn

Postat av: Jessica

Publicerad 2017-11-14 10:38:06

Åh vad jag känner igen mig även om mina besvär är en mer light version. Styrka till dig!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela