Mitt liv som strokesurvivor
Mitt liv som strokesurvivor. Vissa dagar suger, babianröv! Vissa dagar är så jobbiga att jag måste övertyga mig själv att andas. Ett andetag i taget. Jag skulle troligen inte kunna beordra min kropp att sluta andas, men en dag som denna så känns varje andetag tungt. Idag är hjärntröttheten svår.
Jag sov dåligt i natt och idag har jag varit på utflykt och det räckte för att energin skulle ta slut. Av någon anledning, som jag inte känner till, så vill min kropp inte samarbeta. Det är svårt, nästintill omöjligt att gå. Foten liksom ”krullar upp sig inåt. Som om min kropp försöker försvinna in i sig själv. Att träna är inte att tänka på idag.
Så varför skriver jag istället för at ligga ned och vila?
På något vis är det terapeutiskt att skriva. Det ger mig mening i livet att veta att jag kanske hjälper någon annan, som inte hittar orden, att berätta hur det kan vara att leva med en trasig hjärna. Visst kan man bli bättre. Jag gör fortfarande framsteg snart 14 år efter min stroke, men den här hjärntröttheten den rår jag inte på.
Jag är otroligt glad över att min vänster hand och arm fungerar så pass mycket bättre efter CI terapin men spasticiteten finns fortfarande kvar och den måste jag ”kämpa emot hela tiden. Det räcker med ett oväntat ljud eller ett oväntat synintryck för att spasticiteten ska triggas igång. Det gör ont och stressspiralen slås lätt igång.Hela kroppens larmsysytem slås igång.Jag har en dag som denna fullt upp med att övertyga mig själv och min kropp om att det inte råder livsfara. Jag läser en bok av Eckhart Tolle. Han skriver om frid och att det är det som människor eftersträvar. Frid. Ändå skapar vi drama i livet, skriver han i sin bok. För att få frid så behövs det fullkomlig acceptans tänker jag. Så länge vi kämpar emot verkligheten så kan vi inte uppnå frid.
Det är inte lätt att känna frid när man är så utmattad att man nästan inte orkar andas och när kroppen värker och det nästintill är omöjligt att tänka en klar tanke. Det är finväder ute och jag tänker att jag borde vara ute och njuta av naturen och sommaren, som är så flyktig, men jag orkar inte. Jag tror att jag ska ge mig själv, min kropp och min hjärna, en present. Jag ska koka en kopp te och krypa ner i ett varmt skumbad. Det är så o-somrigt som det kan bli men så får det vara idag. Imorgon är en annan dag. Jag är som Arnold, ni vet. I’ll be back! Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka ❤!
