När lugn och ro knappen är ur funktion
Läser i dagens DN om hur långvarig stress krymper vår hjärna. I artikeln refererar man bl.a till Anders Hanssons bok, “hjärnstark”. En bok som jag har refererat till tidigare i min blogg. Jag tar samma exempel som de gav i DN eftersom jag tycker att det är lättbegripligt och relativ enkelt förklarar vad som händer i kroppen när vi utsätts för stress. Tänk att du är ute och går i skogen och möter en lös, aggressiv hund. I samma stund som du upplever hotet så sätter en process igång i din hjärna. Amygdala - ett ,mandelformat område mitt inne i hjärnan som hanterar bl.a rädsla - reagerar. Hotet triggar igång kroppens centrala stresssystem och en process sätter igång som gör att binjurarna sätter igång att producera mer kortisol. När kortisolet frisätts börjar hjärtat att pumpa fortare och hårdare för att musklerna ska bli mer blodfyllda och beredda på kamp eller flykt. Det här systemet har slipats på i många miljoner för att vi ska kunna reagerar över akuta faror.
När vi idag blir stressade över dagishämtningar, räntehöjningar och dylikt så sker samma reaktioner i våra kroppar. När vi oroar oss för deadlines eller liknande. Då är kortisolnivåerna förhöjda över längre perioder och det är vi inte byggda för. För att stresspåslaget inte ska vara på hela tiden, finns det bromsar i systemet. De sitter i frontalloben och i hippocampus.
Det pågår hela tiden en gasa-bromsa- balans mellan dessa. När korstisolnivåerna är höjda under en längre period kan de bryta ned bromsarna och minska storleken på hippocampus, som hanterar minnet och inlärning. Jag minns hur en av mina sjukgymnaster förklarade mitt ständiga stresspåslag med att min “lugn och ro” knapp är ur funktion. Och det stämmer väl ihop med att min skada sitter i frontalloben på höger sida.
Där den bromsen för att få balans i hjärnan och kroppen sitter. Det känns lite dystert. Jag är liksom “dömd” till ett liv under ständig stress. Så, är det kört för mig och många andra som lever med skador i kroppens gas/broms system? Forskning visar att fysisk aktivitet och meditation kan hjälpa.
Meditation ger en aktivitet i hjärnans frontallob. Man har kunnat mäta och se att mediterande munkar i Tibet har en högre aktivitet i frontalloben. Att frontalloben “växer” efter en tid med regelbunden meditation.
Dessutom visar forskning att hjärnan plasticitet ökar vid fysisk aktivitet. Motion bildar nya hjärnceller. Följaktligen kommer jag fram till att jag, snarast möjligt bör flytta till en söderhavsö. Där ska jag sitta i skuggan av en palm, sol är ju farligt och ger hudcancer, och meditera. Detta varvar med en joggingturer i sanden runt min ö.
Som naturligtvis är precis lagom stor för att jag ska orka jogga runt den. Jag lever på kokosnötter och i fullkomlig harmoni. Fast jag ger mig den på att jag skulle hitta saker att oroa mig för även där.
Jag är ju tex vansinnigt rädd för fiskar av alla de slag. Och jag skulle sakna mina pojkar och min man och att kramas, vilket faktiskt också är bevisat hälsosamt. Jag stannar nog hemma och kramar mina pojkar istället.
