Att vara snäll emot hjärnan
Läser i dagens DN om läkaren och psykoterapeuten Pia Dellson, som drabbats av utmattningssyndrom. Hon berättar om hur hon som välutbildad, speciellt inom detta område, tänker att hon borde ha vetat bättre men ändå inte var uppmärksam på sin kropps egna signaler. Till sist gick det inte längre. Utmattningen var ett faktum.
Vägen tillbaka har varit snårig och nu har hon skrivit en bok med titeln: ”Väggen – en psykiatrikers noteringar”. Det skulle vara lätt att raljera över detta faktum. ”Äsch, jag var så utbränd så jag skrev en bok”. Många med den diagnosen är glada om de kan läsa en serietidning. Men när jag läser artikeln så inser jag att hon har erfarenheter och klokheter som kan komma andra människor till nytta. Där drar jag paralleller till min egen situation. Som ”strokesurvivor”/”medicinskt mirakel” och diagnostiserad med utmattningssyndrom.
Jag och min hjärna är utmattad och behöver vila och lugn och ro. Ändå bloggar jag. Det ger mig någon form av mening och är helt fritt från prestationskrav. På något vis är det vilsamt att i egen takt, i lugn och ro formulera tankar och skriva ned dem. Bara så som det är.
Det var några saker som fastnade när jag läste artikeln. Tips på hur man kan laga hjärnan när den har gått sönder, vilket var hennes benämning på utmattningen. Ett av tipsen var att vara snäll mot hjärnan. Det där med att vara snäll mot hjärnan fastnade hos mig. Hur snäll är jag egentligen emot min egen hjärna? Vilka möjligheter till vila och omsorg ger jag den? Det är lätt att skylla på det ständiga informationsflödet. Stressen i samhället, de många intrycken. Men det ligger faktiskt något i att vi har ett eget ansvar för att se till att hjärnan mår bra. Den där balansen, ni vet. Jag funderade ett tag på hur jag kan var extra snäll mot min hjärna efter min stroke och min utmattning? Några saker har jag bloggat om tidigare. Tex Mindfulness, yoga och motion.
Men även att träna sig på att göra saker långsamt.
Ett tips som hon tar upp i artikeln var: Att göra mysiga, lugnande saker för hjärnan. Tala tröstande till den när den stressar upp sig. Pyssla om den som ett älskat husdjur. Det sista gjorde att jag fick en bild av en människa som har plockat ur hjärnan ur huvudet och sitter med den i knät och klappar på den. Det kändes mindre tilltalande,
men frågan kvarstår: Hur snäll är jag mot min hjärna? Vad kan jag göra för att ge min hjärna optimala förutsättningar för att läka och bli lugn igen? När man en gång har fått ett sår i hjärnan, så har den mycket svårare att hantera stress och går det tillräckligt långt så slutar vissa funktioner att fungera. Man kan få yrsel, bli illamående, kanske blir man helt oförmögen att fatta beslut.
Man kan bli ståendes vid fruktdisken i en kvart eftersom man helt enkelt inte kan fatta beslut om vilka bananer man ska välja. Det finns ju så många…… Andra funktioner som kan krascha är minnet och/eller orienteringsförmågan. Gångförmågan. You name it. Man kan helt plötsligt ”vakna upp” någonstans utan att veta var man är eller hur man kom dit. Det hela är fruktansvärt skrämmande. Då har det gått för långt.
Det gäller att vara varsam om hjärnan. Motion och meditation är bra. Det vet vi och det har jag redan skrivit om, men att göra saker långsamt och liksom pyssla om hjärnan är något nytt och det ska jag lägga till i min verktygslåda. Nu ska här pysslas om.
Tack hjärna <3! Du förtjänar detta <3!