Self-compassion
Under de senaste veckorna har begreppet selfcompassion, finns ingen bra svensk översättning. (Ungefär att känna medkänsla med sig själv) och begreppet kärleksfull vänlighet kommit i min väg vid ett antal tillfällen. Detta har gjort att jag har börjat reflektera över begreppen.
Vad innebär kärleksfull vänlighet egentligen? Och hur har man medkänsla med sig själv utan att bli ett offer? Kan man ge kärleksfull vänlighet eller medkänsla till någon annan innan man givit det till sig själv?
Följande mening läste jag tex i morse, som av en slump: "Du visar andra medkänsla när de har det tufft eller när livet inte blivit som de tänkt sig. Varför är det ibland så svårt att visa dig själv medkänsla?"
För visst är det ofta så att det är lättare att visa andra medkänsla och kärlek ,än det är att ge det till sig själv.
I mitt fall handlar det nog till stor utsträckning om en stor rädsla för att fastna med offerkoftan på. Att tycka synd om sig själv är ju ett riktigt lågvattenmärke. Bit ihop och kom igen har liksom blivit mitt gebit.
I ett blogginlägg på Linked In som handlar om att leva med kronisk smärta läser jag samma morgon: ”We can do something beautiful with what we have. What you have is unique. Don’t spoil that. Bless others with your life”. Det kanske låter lite förmätet att välsigna andra med sitt liv men det ligger trots allt något I det. Att visa sig själv medkänsla är ,trots allt, inte samma sak som att fastna med offerkoftan på.
Här kan Mindfulness vara till stor hjälp. Att se tankar och känslor för vad de är: Tankar och känslor. Inte sanningen. Men ser dem, accepterar dem och släpper dem.
Så återigen handlar det om medvetenhet. Att bli medveten om vilka tankar och känslor som finns där just nu.
Att vara accepterande och förlåtande mot sig själv. Att ta hand om sig själv på bästa sätt. Att visa sig själv kärleksfull vänlighet. Jag kommer ofta på mig själv med att ha tankar som: ”Det vore bättre om jag hade dött”.
Jag kan ju ändå inte arbeta och dessutom är jag i stort sätt alltid hjärntrött och utmattad”. Som om meningen med livet är att lönearbeta. Jag arbetar idag ideellt inom STROKE-riksförbundet, jag föreläser och jag skriver den här bloggen. Det är kanske mitt sätt att ”bless others with my life”. Vad skulle hända om jag inte hade tanken: ”Att meningen med livet är att arbeta?”. Nu tror jag ju inte riktigt att det är så men jag tror att man behöver ta ansvar för sitt liv och sin försörjning.
Jag har en del i min personlighet som är väldigt sträng och uppfordrande. Som aldrig riktigt är nöjd med det jag gör. En del som alltid tycker att jag borde kunna göra lite mer, lite bättre, lite oftare. Om jag bekräftar den delen. Ser den, accepterar de och sedan släpper den. Så släpper den taget om mig. Det kanske också är att visa sig själv medkänsla. Visa alla delar av min personlighet medkänsla. Även den där ”stränga skolfröken”, med knut i nacken.
Egentligen ska jag inte kunna gå. Jag ska egentligen inte fungera och inte leva ett drägligt liv. Om man får tro läkarkåren. Det jag gör är egentligen huuur bra som helst och jag har fullt upp med att överleva. En dag i taget. Att känna medkänsla och visa mig själv och alla andra kärleksfull vänlighet är nog det enda livssyfte jag behöver. Så här kommer kärlek, glädje och medkänsla. Tag emot :)!
Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka
