strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Kärleksfull vänlighet och medkänsla

Publicerad 2017-02-16 11:09:00 i Allmänt,

Att ta hand om sig själv på bästa sätt
 
Efter min stroke i slutet på 2003 så har Mindfulness blivit ett viktigt verktyg för mig. En viktig aspekt av Mindfulness är kärleksfull vänlighet och medkänsla. Att ta hand om sig själv på bästa sätt. Jag tänker att det är som med syrgasen på flygplanet. Du måste hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Vidare tänker jag att, vi kan omöjligt vara kärleksfulla vänliga varelser gentemot andra människor. om vi inte först är det mot oss själva.
 
Jag kommer ofta på mig själv med att ” slå på mig själv”. ”Nu är jag så där stressad och förvirrad igen”! Vad jag egentligen borde tänka är: ” Nu behöver jag ta bättre hand om mig själv.”
 
Jag är ofta frustrerad och ledsen över att jag inte kan gå lika fort längre, att jag inte kan bära och inte använda min vänstra sida fullt ut. Jag går kanske inte lika fort, men jag kommer fram ändå. Kanske några minuter senare men vad gör det egentligen? Det är ju bara tankar som gör att jag tycker att det är dåligt.
 
Numera får jag planera min tid mer omsorgsfullt och lägga in extra tid för att förflytta mig. En km tar inte längre 10 minuter att gå utan snarare 17. Dessutom är jag ofta helt slut både fysiskt och mentalt efter att ha förflyttat mig en km. Det är som det är och med tanke på den utmaning som jag och många andra som lever med trasiga hjärnor efter stroke dagligen hanterar så borde vi ha en stor guldmedalj, varje dag.
 
Det tar onekligen lång tid att komma till insikt om vilka långsiktiga konsekvenser en stroke får. Man får liksom gå på upptäcktsfärd i sitt eget liv. Nyfiket utforska hur den nya hjärnan fungerar. Ändra kurs och riktning efter vägen men framförallt visa sig själv och sin nya hjärna massor med kärlek och omtanke.
 
Jag brinner oerhört starkt för oss som drabbats av stroke. Världen (och de  krav) vi möter är ofta svår, ibland rent omöjlig, att hantera. Jag tycker att jag sakta, sakta börjar hitta en ny balans. Ett nytt sätt att leva. Ett liv som ger mig mening och glädje. Jag klär mig inte längre i kostym och stressar iväg till jobbet klockan 07.00.
 
Jag får ingen bonus, och jag har heller ingen hög lön. De flesta av mina gamla vänner finns inte längre kvar. Jag går inte på flashiga restauranger, jag handlar inte längre kläder på NK eller skor på Rizzo. Jag försökte att ta mig tillbaka men det gick inte. Min hjärna orkade inte med det pressade liv jag levde innan min stroke.
 
Efter att jag tredje gången rasat ihop i ren utmattning och fick diagnosen utmattningssyndrom till följd av bestående hjärntrötthet så har jag börjat acceptera och förstå min nya hjärna. Den behöver mer vila, ett lägre tempo och mer omtanke. Andra vänner. Ett annat liv.
 
Jag har en ny man, nya vänner. Jag mediterar, strosar i naturen, och så ofta jag kommer på det så visar jag mig själv kärleksfull vänlighet och medkänsla. Jag tänker att världen på många vis skulle vara en bättre plats om fler människor gjorde det till en vana att visa sig själva och omvärlden kärleksfull vänlighet och medkänsla.
 
Det optimala vore om de inte, liksom jag behövde en stroke och två utmattningsdepressioner, för att fatta detta.
 
Avslutningsvis vill jag citera John Lenon: ”Life is what happens to you, while you’re busy making other plans.” Och Buddha: “There’s no way to happiness. Happiness is the way.”
 
Mera kärleksfull vänlighet, medkänsla och glädje till alla och envar <3! Speciellt till oss survivors <3! ” Tillsammans är vi starka”
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela