strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Jag samlar på glädje, lycka och kärlek.

Publicerad 2017-04-05 17:31:00 i Allmänt,

Livet som strokesurvivor är stundtals väldigt utmanande. Många av oss dras med fysiska funktionsnedsättningar. Jag lever tex med resterna av en spastisk pares och ofrivillig muskeltonus.
 
 
Jag kan gå och jag kan i viss utsträckning använde min vänstra sida av kroppen men det sker med stor ansträngning och djup koncentration.
 
Jag har nedsatt känsel på hela vänster sida vilket gör att det är obehagligt att använda vänster hand tex. Jag känner inte vad jag gör enbart med hjälp av känseln, och det stressar mig. Det är som om kroppen hela tiden larmar när jag försöker att använda vänster sida: ”Varning! Varning! Något är fel. Därför kopplar jag gärna bort vänster sida. Hjärnan tar den ”enkla” vägen.
 
Jag har ofta värk. I axlar, nacke och skuldror och i hand och arm. Knä. höft och fotled. Jag är hjärntrött, har försämrat minne och nedsatt koncentrationsförmåga. Listan över saker som är svårt efter min stroke kan göras lång. Det är mitt liv och jag får inget nytt. Inte heller får jag en ny hjärna.
 
 
Jag kan fortfarande bli lite, lite bättre men jag tvingas inse att för att bibehålla de förmågor jag har återfått så måste jag träna. Annars är risken stor att jag blir sämre. Det är inte helt ovanligt att man tex återigen förlorar gångförmågan. Det suger, babianröv! Men det är bara att tugga i sig.
 
För att orka så krävs det envishet, tålamod, styrka och tillit. Det gäller att ständigt aktivt välja tankar som verkar för mig. Det är inte alltid enkelt. Speciellt inte när jag är trött. Då är det as-svårt!
 
Då ser jag gärna på världen med svarta glasögon och tänker att det hade varit bättre om jag hade fått dö Därför samlar jag på glädje. Jag samlar på lycka. Små, små frön av glädje, lycka och kärlek. Dessa planterar jag och så att de ska gro och bli ännu fler.
 
Det är alltså ett medvetet aktivt val. Därför är jag så barnslig jag kan, skrattar åt larviga saker och försöker att göra så många saker som möjligt som får mig att må bra på djupet. Jag dansar zumba. Hellre än bra. Jag sjunger i kör. Jag tittar på fåniga filmer och fjantiga klipp på youtube.
 
Jag skrattar mig harmynt åt den urgamla reklamfilmen för Lotto med Åke som går in till chefen och gör roliga grimaser, tittar på Hip hipp och senast igår på ”The best of David Batra”. Jag och min son Jacob roade oss hela eftermiddagen med att göra roliga bilder av oss själva i snapchat och fatboooth. Åh, vad jag har skrattat åt fatbooth. Där man kan göra en fetare variant av sig själv med ett knapptryck.
 
Man har inte roligare än man gör sig, heter det ju. Så därför tänker jag fortsätta att ”fjanta runt” så mycket jag bara kan. Även fast mina tonårsbarn tycker att jag är förfärligt pinsam. Men jag lever och det tänker jag göra fullt ut. Nu zumba! ”Asta la vista baby” , som Arnold säger! Till alla survivors därute. Tillsammans är vi starka!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela