Om jag fick leva om mitt liv
Jag känner ofta sorg över att jag lever med en funktionsnedsättning efter stroke. Jag tänker ofta att det är ”orättvist” att jag drabbades av stroke i så unga år. Att mitt liv: Äktenskap , karriär och det liv jag hade planerat gick åt pipsvängen.
Jag har roat mig med att fundera över om jag skulle göra något annorlunda om jag fick leva om mitt liv. Skulle jag ha stressat mindre? Varit mer närvarande? Tränat mer? Fokuserat mindre på jobb/karriär och yta? OM möjligheten fanns skulle jag då välja bort min stroke?
Sanningen är den att jag inte skulle levt mitt liv annorlunda. De val jag har gjort genom livet har fört mig dit jag är idag. Det har gjort mig till den jag är. När jag känner efter så inser jag att jag är stolt över den jag är som blond och hjärnskadad, men inte dum i huvudet för det ;).
Ibland så tror jag att livet gav mig en rejäl näsbränna för att jag skulle ”vakna upp” och inse att det finns fler parametrar i livet. Jag är faktiskt tacksam över att jag drabbades av stroke mitt i livet. Hur konstigt det än må låta.
Jag är starkare idag. Mer förankrad i mig själv. Mer ödmjuk och insiktsfull. Jag vet ju i.f.s inte hur jag skulle ha varit om jag inte blivit sjuk, men jag känner starkt att det fick mig att växa och utvecklas som människa. Nu kan jag faktiskt, genom att dela med mig av mina erfarenheter, hjälpa andra.
Livet har ett annat tempo idag. Ett annat djup och för detta är jag tacksam. Det har varit tufft men jag kom ut på andra sidan som en klokare, starkare, stabilare och mer ödmjuk människa.
Jag är inte lika rädd idag. Mycket av det värsta har ju redan hänt och jag klarade det. Det har inte varit lätt och enkelt. Visst har jag gråtit, förtvivlat, svurit och tyckt att livet är orättvist. Det är ingen dans på rosor att leva med en bestående hjärntrötthet, spasticitet och muskeltonus som hindrar mig från att göra saker som jag tidigare gjorde obehindrat. Som tex att dansa. Åh vad jag saknar att riktigt dansa! Jag kan röra på kroppen i takt med musiken men den riktiga känslan infinner sig inte riktigt!
Men jag springer. Det skulle jag troligen inte ha gjort annars, och jag är utbildad coach, mindfulnessinstruktör, samtalscoach i psykosyntes. Jag bloggar och föreläser. Snart kommer också min bok ut. Jag ar beslutat mig för att ge ut den själv.
I.o.m att jag fick stroke så fick jag möjligheten att skriva en bok. Som jag tidigare sagt: Om jag genom att dela min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Nu vet jag via de mail och kommentarer jag får på mina blogginlägg att jag hjälper andra och då känns livet riktigt härligt.
Avslutningsvis vill jag citera en text som min mamma har på en kylskåpsmagnet. Den lyder: "Be yourself. There are allready so many others"
Nu ska jag träna min svaga bröstrygg och resten av kroppen sedan är planen att andas in härlig, frisk höstluft och njuta av livet här och nu!
Till alla survivors <3! Tillsammans är vi starka!