Därför behöver vi våra strokeföreningar
Igår var det julfest i Strokeföreningen i Stockholms län. En väldigt trevlig tillställning. Jag var med och dukade och fixade, serverade dryck, kokade kaffe mm, mm. Många av ansiktena på festen har nu blivit välbekanta.
De är som de arbetskamrater jag inte längre har. Jag konstaterar att vi behöver våra strokeföreningar. Bl.a för att människor som drabbats av stroke ska få en social gemenskap.
Det är så viktigt med denna gemenskap. Ingen ifrågasätter varför du äter med bara gaffeln tex. Ingen frågar varför du har en käpp att stödja dig på, eller en ortos på handen. Vi förstår varandra även om ingen stroke är den andra lik.
Idag är jag trött/slut men det visste jag att jag skulle vara, så det är ok. Idag står det inte mycket mer på mitt schema än återhämtning och vila. Mina barn är så stora att de kan ta sig själva till skolan, så i morse kunde jag ligga kvar i sängen och sova ända till klockan 08.00. Lyx!
Jag reflekterade över att jag kände en viss skuld för att jag inte arbetar och bidrar till samhället utan ligger och ”grisar” i sängen. Men så kom jag på att jag faktiskt har arbetat och bidragit under större delen av mitt 45 åriga liv. Jag har pluggat, jobbat extra på helger och lov sedan jag var 15 år. 30 år av mitt liv m.a.o. Sedan blev jag sjuk och sedan dess har jag helt andra förutsättningar. Jag landade i någon slags acceptans och självmedkänsla: Jag är värd att vila. Jag är värd att må bra.
Jag är värd att gå på en julfest i strokeföreningen även om det innebär att jag är "utslagen" hela dagen efter. Jag är värd att gå på en fest där ingen ifrågasätter varför jag föredrar att äta med enbart en hand. Där ingen ifrågasätter att jag inte kommer ihåg vad de heter, fast att jag känner igen ansiktena och vet att vi har träffats många gånger. Att vara aktiv i en strokeförening, i SMIL och i STROKE-riksförbundet ger mitt liv en annan mening. En djupare mening. Det är helt ideellt arbete. Det har forskats kring detta med ideellt arbete, och man har kunnat fastslå att det gör människor lyckliga.
Föreningsliv är dock omodernt säger samtidsforskarna. Därför vill jag slå ett extra slag för föreningslivet. Vi behöver varandra. Särskilt efter en stroke. Vi är många som har gått vägen innan och inom förbundet och våra föreningar finns det oceaner av kunskap, erfarenheter, råd och stöd. Och kanske viktigast: Gemenskap och förståelse! Vi har så roligt i vår SMIL-grupp i Stockholm när vi ses.
Jag vill slå ett slag för Stroke riksförbundet och våra föreningar. Går du med nu så gäller medlemskapet även för hela nästa år. Tillsammans är vi starka! Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor. Forza!
