Vägen vidare efter stroke - och om stress
Jag har en ny fysioterapeut. Efter att ha blivit halvsidesförlamad efter en stroke 2003 och sedan dess levt med en spastisk pares och ökad muskeltonus i snart 15 år så har jag hunnit med att ”avverka” ett antal. Jag har gått på olika rehabanlägningar, tränat själv hemma, varit på sluten rehab, tränat själv på gym och med pt, gått på intensiv CI-terapi, tränat balans i grupp, core, yoga, zumba, och så min löpning. Listan kan göras lång.
Många säger att det viktigaste efter en stroke är att få rehab. Visst ska man få adekvat rehab, stöd och hjälp efter en stroke, men mycket ligger trots allt på dig. Det är din kropp och ditt liv. Det kan ta lång tid att inse vilka bestående svårigheter en stroke har orsakat. Vissa svårigheter är mer uppenbara från start som förlamning, afasi eller neglekt av olika slag, andra dyker upp mer efter hand. Som hjärntrötthet, nedsatt koncentration, nedsatt arbetsminne, depression osv osv.
Listan på svårigheter som kan uppstå efter en stroke är m.a.o lång. Det är tuff väg att ta sig vidare och det är många uppförsbackar.
Men nu ska jag inte grotta ner mig i problemen.
Det slutgiltiga ansvaret för att du ska ta dig dit du vill komma landar till syvende och sist på dig själv. Ofta behöver man vara kreativ, sätta upp nya mål och fundera över hur man bäst tar sig dit. Målen och medlen förändras ju över tid. Så även fysioterapeuterna. Man behöver byta ibland.
Tillbaka till där jag började: Jag har en ny fysioterapeut. Idag behandlade han min axel/skuldra/nacke. Jag har väldigt ont. En typisk stressmuskelspänning, sa han. Sedan frågade han mig: ”Men vad är du stressad för? Du jobbar ju inte?
Det är sant. Nu är jag beviljad hel sjukersättning men det tog 14 år. Jag har jobbat. Förmodligen mer än jag borde ha gjort. Jag har gjort otroligt många saker och jag är en aktiv person med ”många järn i elden”. Sådan är jag som person.
Men min kropp orkar inte längre. Jag inser att jag behöver lägga in aktiv vila i mitt dagliga schema. Det är väl inget nytt? Det har du ju vetat om sedan start, Säger en röst inom mig.
Det är förvisso sant men det är som om polletterna trillar ned lite långsamt innan de sätter sig på plats och min sjukersättning blev klar bara för någon vecka sedan. Idag när min fysioterapeut (f-bannat jobbigt ord) frågade varför jag stressar så insåg jag att även det är en del av min skada. Jag mindes plötsligt en annan fysioterapeut som förklarade det som om min ”lugn- och- ro knapp” är ur funktion. Så är det.
Jag behöver anstränga mig för att vila och inte göra något alls. Det kräver energi. Energi som jag oftast inte har. Så jag springer runt, runt (nåja, inte bokstavligen) tills jag stupar. Det är också så att idag blir jag stressad av helt andra saker än innan min stroke. Idag kan jag bli stressad av att laga frukost, duscha eller av att minnas vad jag gick på övervåningen för att hämta. Ett oväntat ljud eller ett oväntat synintryck kan få hela stressystemet att gå igång. Nu måste jag lära om och hitta sätt att aktivt vila och lugna min hjärna och min kropp. Det kanske finns någon slags invänjningstid för sjukpensionärer 😊?
Jag brukar hävda att det du tänker blir och att man kan välja att fokusera på det positiva så nu ska jag ta med mig min tekopp in i vardagsrummet och sätta mig och betrakta snön på träden utanför mitt fönster. Jag har en fantastisk utsikt ifrån mitt vardagsrum. Någon frågade mig vad som är det bästa med att ha fått stroke och det är väl ändå detta. Att inte kunna göra något annat än att bara betrakta träden. Lite då och då iallafall 😉.
Det finns en väg vidare efter stroke och tillsammans är det roligare att vandra den. Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!
