strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Att hitta en hållbar väg vidare efter stroke

Publicerad 2018-06-05 11:51:00 i Allmänt,

Efter en stroke vill man ofta tillbaka. Man vill bli som ”förr”.  Det ”gamla jaget” blir på något vis normbildande. Det är dit jag vill. Tillbaka.

 

Det finns de som anser att skriva i ”man”-form är att lägga ansvaret utanför sig själv. Jag baserar mina uttalande/påstående dels på min egen resa, men även på de många samtal som jag genom åren har haft med alla de strokesurvivors jag har mött. Även om det inte är vetenskapligt säkerställt så tror jag mig om att ha hyggligt bra koll, så jag tar mig friheten att skriva i ”man”-form. Men det är också oerhört viktigt att minnas att varje hjärna är unik och därmed blir varje stroke och varje strokerehabilitering unik.

Ingen väg efter stroke är exakt likadan som en annans, och ändå kan vi gå den tillsammans.  Det är lättare och framförallt roligare att vandra den tillsammans med andra. Det är här strokeföreningarna och den slutna gruppen smil på fb kommer in i bilden. Vi kan luta oss mot varandra. Känna igen oss i varandras berättelser. Tipsa, coacha, stötta, skratta, gråta. Hur man nu gråter på fb……? Många är med ett tag sedan lämnar de och säger hej då nu ska jag leva mitt liv. Jag brukar säga: ”Välkommen tillbaka. Du vet var vi finns när/om du behöver oss. Jag har flera gånger tänkt att nu vill jag gå vidare. Lämna det här med stroke, det sjuka, bakom mig. Jag har alltid kommit tillbaka.

 

För många är målet att arbeta 100% igen. Det är liksom kvittot på att man är ”tillbaka”. Länge var det så även för mig. Det har varit en otroligt lång resa,  men nu är jag innerligt glad och tacksam för att jag äntligen har landat i att hel sjukersättning är det bästa för mig. Just nu i alla fall. Jag tänker också ofta att om jag inte hade varit så ivrig och drivit på mig själv så hårt så kanske inte hjärntröttheten hade blivit så svår och då kanske jag hade arbetat 25 eller 50% idag. Men jag skulle tillbaka och snabbt skulle det gå. Det var inget fel på mig. Basta! Resultatet var att jag körde rakt in i kaklet. Rakt in i utmattning på utmattning.

Det gäller att hitta en väg vidare efter stroke som är hållbar. Även på sikt.

 

 
 
 

Mitt starka driv gjorde ifs att jag lärde mig at gå och tom springa och en hel massa andra saker som jag fixar idag mot alla odds. Följaktligen så det är inte bara dåligt, men det är jobbigt att vara en hjärntrött person i samma person som det finns en extrem presterare med ett oerhört starkt driv.

Igår kväll resonerade jag med min man kring det faktum att jag nu inte längre lönearbetar. ” Jag känner mig inte som en god samhällsmedborgare”, sa jag. Min man var tyst en stund sedan sa han: ”Jag är övertygad om att du gör bättre nytta nu än vad du någonsin hade gjort som HR konsult/chefscoach”, som var det yrke jag hade tidigare.

Min intention med det här blogginlägget är att belysa att alla strokesurvivors som jag har stött på genom åren, inklusive mig själv, arbetar om de kan.  Men det måste vara långsiktigt hållbart. Man ska ha energi kvar att leva och orka träna.  Träning är ofta en absolut nödvändighet för att bibehålla de förmågor man har återfått.  Ofta behöver man träna/rehabiliteras under hela livet. Under perioder. Jag har inte stött på EN enda person som sagt: "Äsch det där med arbete det struntar jag i". De allra flesta, skulle nog våga skriva alla,  vill arbeta och bidra.  

 Efter en stroke så har man en ny hjärna och därmed helt nya förutsättningar. Kanske borde inte arbete på 100% vara normen?......Vad ska till för att även Försäkringskassan/samhället ska förstå detta?  Krockar deras ”mallar” med det unika hos varje strokesurvivor?  Och vad ska till för att vi får ett arbetsliv där även ”strokesurvivors” är en tillgång, efter allas unika förutsättningar?

Kanske borde en stroke vara en chans till ett uppvaknande. En ny möjlighet att leva det liv som man innerst inne längtar efter.  Jag är övertygad om att det skulle vara det mest långsiktigt hållbara för hela samhället.  För mig är det ett heltidsjobb att vara strokesurvivor, och det kämpar jag med att acceptera, men det är så klart olika.  Till alla survivor därute <3! Tillsammans är vi starka!"
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela