strokesurvivor.blogg.se

Min mission som strokesurvivor är att sprida information om hur det kan vara att leva livet efter stroke. Jag vill inspirera, visa att det finns hopp. Det finns en väg vidare. Osv osv.

 

Jag har också lovat att dela med mig av träningstips. Idag ska jag skriva lite om träning.

Efter min stroke var jag totalt förlamad på hela vänster sida. Läkarna trodde att jag skulle få spendera resten av mitt liv i rullstol, men de kände inte mig 😊. Fast jag kan nog inte ta åt mig hela äran själv.

 

 

Jag fick bra rehabilitering. Hade kunniga sjukgymnaster som tränade med mig. Böjde och sträckte i mina leder innan jag kunde gå för egen maskin och sedan tålmodigt tränade med mig tills jag faktiskt kunde gå igen.

 

I fyra månader var jag på inneliggande rehabilitering och sedan på öppenvården i ytterligare ett halvår. Sedan ville jag hem och tillbaka till mitt liv. Jag förstod inte då att jag inte skulle ”komma tillbaka”.

idag vet jag att man aldrig kommer tillbaka, men man kan komma vidare. Spelreglerna förändras och då får man anpassa spelet/strategin.

Det tar otroligt mycket energi att leva med en trasig hjärna. Saker som för andra sker per automatik måste nu ofta ske med medvetna tankar. Tex. Om jag ska gå så behöver jag aktivt tänka: lyft foten, för fram foten, sätt i hälen, för över tyngden, håll emot i höften och översträck inte knät.

Varje steg.

Det är tufft och ibland orkar jag inte. Det är då jag har ramlat. Jag har många mindre klädsamma ärr på mina knän och ett brutet ben i handen. ( Min man tycker at det ser ”coolt” ut 😊).

 Jag skriver det inte för att ni ska tycka synd om mig. Det finns de som har det betydligt värre. Jag skriver det för att öka förståelsen för oss som kämpar med sådant som för friska människor är självklart.  Det kan vara tufft även om det inte syns jättemycket på utsidan. Jag är tacksam att jag kan gå och ta mig fram för egen maskin.

 

Det är möjligt att träna upp en förlorad förmåga även lång tid efter en stroke så det gäller att aldrig ge upp. Eller som jag brukar säga: ”Det är aldrig för sent att ge upp. Så man kan lika gärna testa/försöka lite till 😊.

 Jag dras med något som heter spastiska muskler. Det innebär att musklerna är spända. Detta gör att min arm åker ut åt sidan och uppåt om jag inte håller emot.  Och att mitt knä översträcks pga spända vadmuskler och en spastisk höft som drar vänster höft framåt och gör att mitt bäcken blir snett.  Som om min kropp vill ”knorvla” ihop sig in i sig själv, liksom.

 

All denna spänning tar energi. Spända muskler tar energi. Det är utmattande at leva med en spastisk pares.

Det finns hopp. Med hjälp av att träna upp ”antagonisten”, den muskel som håller emot så kan man få bukt med spasticiteten. För att kunna träna upp antagonisten så kan man få hjälp av Botox-injektioner. Botoxen hjälper en spastisk muskel att slappna av så att du aktivt kan träna den muskel som håller emot. Jag har tex fått injektioner i min biceps (den muskel som böjer armen) och nu har jag tränat upp min triceps (den muskel som sträcker ut armen) så mycket att armen nu är rak .

Hag håller armen rak utan ansträngning numera.  Men jag måste fortsätta att träna för att bibehålla effekten. Den träningen tar otroligt mycket energi. Man anar inte hur många små, små, pyttiga muskler man har som man behöver träna. Tex tummen eller rotatorkuffen på baksidan av axeln/skulderbladet. Det är skittråkigt men det måste göras.

 

 Löpning är också bra. Detta eftersom de spastiska musklerna inte orkar vara spastiska om ansträngningen blir för stor. Då släpper de efter. Efter ca 30 minuters löpning så känner jag hur axeln ”släpper taget” och jag kan sänka axeln och hålla vänster arm intill kroppen. Det brukar också släppa efter i vaden och i höften efter ett tag. Konditionsträning har många andra gynnsamma effekter på hjärnan så man tränar inte enbart för att få muskler utan även för hjärnan. Det är bevisat att konditionsträning gör oss smartare och effekten sitter i längre och längre ju längre och oftare du tränar. Så träna inte bara för kroppen utan även för hjärnan.

Att kroppen utsöndrar en massa ”må bra och slappna av hormoner” efter träning är en bonus. Det var svårt att jogga i början. Jag började med att varva löpning med gång från start och ökade tiden jag joggade efter hand. Till sist orkade jag springa en mil. Det gäller att ”äta elefanten i bitar”. Sätta upp delmål längs vägen.

Och är det tungt så minns: ”Det är aldrig för sent att ge upp 😊!.

Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka <3!