Fredagskänsla för en strokesurvivor.
Jag fick en ny chans.
Jag överlevde.
Livet blev väldigt annorlunda.
Livet som strokesurvivor är en blandning av genuin lycka, tacksamhet och absolut närvaro, men det innebär också stora utmaningar. För min del: En spastisk kropp, hjärntrötthet/utmattning, ljud, och ljuskänslighet mm. Dessa symptom ger ofta en känsla av ett bara vilja krypa in i sig själv och försvinna. Som mamman i E.T uttryckte det. "Det vore praktiskt att ha ett bärbart hål att kunna krypa ned i ibland, och försvinna tills man orkar med livet igen".
Jag skriver ofta om min hjärntrötthet. Inte för att ni ska tycka synd om mig. Utanför att berätta hur det kan vara att leva med en trasig hjärna. Berätta om det som inte syns på utsidan men som många "survivors" lever med. Det är tufft att leva med denna förrädiska trötthet. Den är otroligt oberäklnelig, och man vet liksom aldrig när den behagar slå till. Extra tufft är det att inte orka vara mamma. Tonårsbarn och min hjärna har liten förståelse för varandra..... jag står någonstans mitt emellan och försöker att medla efter bästa förmåga. Det går sådär..........
Sedan var det där med fredagskänslan. Jag är ju sjukpensionär nu. Blir det någon fredagskänsla då? Mitt jobb är ju att vara survivor och gudarna ska veta att det är ett heltidsjobb. Minst!
Fredagskänslan infinner sig icke när man har tränat tillsammans med fysioterapeut. En sån där jobbig typ som rättar till när kroppen och hjärnan försöker slippa träna exakt de muskler som borde tränas. Efter ett sådant träningsåpass känns som det brukade göra "förr", när man varit ute och svirat en hel natt. Bakfull, fast missat festen. Typ!
Bara att lägga ner. När hjärnan säger stopp så är det stopp.
Men ni vet: Jag är som Arnold. I'll be back!
Till alla survivors därute tillsammans är vi starka!
