Äntligen!

Publicerad 2018-02-21 09:20:37 i Allmänt,

Sedan jag insjuknade i en stor hjärnblödning 2003 så har jag kämpat. Ja, jag har skrivit detta tidigare, men det tål att upprepas.

I början handlade det om att kunna sitta, stå och gå. Senare om att hitta strategier för att minnas, hitta. Även i kända miljöer. Komma ihåg vad jag ska handla i affären, komma ihåg var jag lade nycklarna osv osv. De flesta som har haft stroke känner nog till viss del igen sig i detta. Man vill tillbaka. Bli sig själv igen.

Jag kämpade under väldigt många år för att komma tillbaka till yrkeslivet. Jag hade ju en lovande karriär på gång och det skulle ingen jädra hjärnblödning sätta stopp för! Jag var ivrig. Ville visa att jag visst kunde! 2009 sex år efter min stroke var jag uppe i heltid igen. ”Tjoho titta på mig! Här ser ni ett medicinskt mirakel. Blond och hjärnskadad men förbannat kompetent. Minsann!”

Men det var inte hållbart. Jag kraschade. Första gången 2006, sedan andra gången 2011. Sedan det sista kraschen 2014 har jag inte kommit tillbaka. Det var först 2014 jag fick diagnosen bestående hjärntrötthet. Det syns inte på utsidan och därför är det svårt att förstå. Även för den som drabbats, men till sist hade jag ingen energi kvar alls. Jag minns att jag vaknade på morgonen och tänkte: ”Åh, nej! Inte en till jävla skitdag på den här skitplanten i det här skitlivet!” Då är något fel! Jag är egentligen en ”glad skit”.

Jag började gråta ohämmat i bilen flera gånger. Livet var så sorgligt. Så jobbigt! Flera gånger önskade jag att jag hade fått dö. Detta tillstånd smög sig liksom på. Jag var ju inte utmattad från dag ett. Det skedde gradvis och mitt tillstånd liksom normaliserades. Men jag kämpade på: ”Lite stroke ska väl en ”karl” tåla.”

Det faktum att jag inte tog kroppens varningssignaler på allvar, och att jag inte fick hjälp att förstå vad det faktiskt handlade om, gjorde att jag kollapsade fullkomligt. Idag fungerar jag varannan dag. Ungefär. Det är oberäkneligt. Ena dagen är jag som ”vem som helst” ´för att nästa dag vara sängliggandes. Det ÄR väldigt märkligt med denna hjärntrötthet. Att sedan släpa runt på en halv kropp som är spastisk och inte lyder gör ju inte saken lättare.

Jag berättar eftersom jag hoppas att jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa andra. Hjälpa andra att förstå att efter en stroke så har man en ny hjärna och helt nya förutsättningar. Livet kanske inte blir som förr men det kan bli jävligt bra ändå!

Nu när jag äntligen har blivit beviljad sjukersättning så skriver jag med stolthet in i min c.v.: Strokesurvivor och professionell livsnjutare. Jag fick en ny chans och den här gången tänker jag inte missa det.

Livet!