Att vara annorlunda.
Jag vet att jag tidigare har berört ämnet skam i min blogg. Jag skäms inte sällan för att jag är strokeskadad. Defekt. Fast att jag vet att det är totalt ologiskt, och att skammen bara är en känsla så dyker den upp till och från. Idag var jag på ett seniorcentrum i Flemingsberg och pratade/informerade om stroke, STROKE riksförbundet och Strokeföreningen i Stockholms län. Jag är där av en uppenbar anledning. Jag har haft stroke och är engagerad i frågan. Jag vill sprida information och visa att vi finns. Vi som har drabbats av stroke. Även mitt i livet. Jag vill också visa att det finns en väg vidare. Att även om livet inte blir som förr så kan det bli riktigt bra ändå.
Jag har fått talets gåva och är hyggligt bra på att hålla föredrag. Jag blir trovärdig eftersom jag vet vad jag talar om, utifrån en egen erfarenhet, men även pga den information om stroke och dess konsekvenser som jag har samlat på mig under åren som aktiv i STROKE riksförbundet.
Jag är en survivor och jag är stolt över det. Jag är också stolt över den insats som jag gör.
Ändå så noterar jag att jag skäms när en av deltagarna noterar: ”Jaha, du har haft stroke. Det ser jag.” En del av mig vill fortfarande inte att det ska synas. En del av mig vill att jag ska vara frisk och ”normal”, smälta in, vara som alla andra, en i mängden.
Jag vet att jag har en spastisk pares men ibland så glömmer jag bort det. Jag vet att det kräver energi och medvetna tankar för att upprätthålla vad som anses vara en normal gångförmåga, men jag glömmer bort. Jag blir liksom förvånad när jag snubblar till eftersom jag har glömt att lyfta upp vänster foten tillräckligt snabbt, och jag blir liksom förvånad när någon påpekar att det syns att jag har haft en stroke. Jag vet inte om det är något gammalt ”grottmännisko”-mönster som gör att jag är rädd att bli utanför, kvarlämnad när alla andra lyckas springa ifrån det rovdjur som attackerar. Eller om det bara gör ont att ”sticka ut” och vara annorlunda.
Det är sällan trösterikt att veta att det kunde ha varit så mycket värre. Jag har tack vara rehab, envishet, tålamod och tid kommit väldigt långt. Det är de här sista resterna av min hjärnskada som gör så ont. Jag vill ju inte vara defekt. Jag vill inte sticka ut, vara annorlunda.
Ändå så spelar det ingen som helst roll vad jag tycker och tänker om det hela. Det är som det är och det är mina tankar som orsakar mig lidande. Så återigen. Tacksamhet, tålamod och medkänsla med mig själv är nog medicinen.
Genom att berätta om min situation så hjälper jag förhoppningsvis andra och på det sättet så är det ju ganska bra att vara lite annorlunda 😊.
Till alla survivors därute! Tillsammans är vi starka <3!
