strokesurvivor.blogg.se

Igår var jag på en workshop på temat triangelrevision, stroke.

I korthet går triangelrevision ut på att olika verksamheter inom vården utvärderar varandra så att verksamheten utvecklas. Man följer en fastställd rutin och enheter/avdelningar gör revision på varandras arbete. Då upptäcker man eventuella  brister i rutiner eller kompetenser och dessa kan sedan åtgärdas. En handlingsplan utformas som enheten kan arbeta efter. På¨så vis gör vi vården bättre. 

Man diskuterade  det faktum att patienter idag ofta googlar på sin diagnos och inte alltid får de bästa råd och stödet från sin läkare. Patienten idag är mer självständig och ofta “proffs” på sin egen diagnos.

 

Jag lyfter ofta upp vikten av att låta patienten och dess närstående delta i rehabprocessen efter en stroke. Att teamet informerar inte enbart den som drabbats utan även de som står närmast patienten. Man behöver information om skadan och vilka svårigheter man bedömmer att patienten kan få. Det är otroligt viktigt att ta med patienten i rehabprocessen. Alla hjärnor är unika och med det sagt så borde varje strokerehabilitering bli mer eller mindre unik. Naturligtvis ska det finnas evidens bakom den rehab man ger men man får inte glömma bort vem som är huvudperson i processen. Den drabbade.

 

 

Efter den akuta vårdtiden blir man idag remitterad till rehabilitering. Detta under förutsättning att man anses vara “rehabiliteringsbar”, klara av en period med rehab. Många flyttas däremot efter akutvården till ett vårdhem. Det kan bero på att man tex har en sond eller en peg och alltså inte klarar sig själv. Man kan också vara så trött att man inte klarar av en rehab.

 

Då är det otroligt viktigt att man vid ett senare tillfälle får möjlighet till en ny rehab-bedömning. Vi vet att tiden är en kritisk faktor. Ju förr du kommer igång med din rehabilitering desto bättre. Vem som har ansvaret för att det sker en ny rehab-bedömning för de som är/var allra sjukast initialt är idag oklart. Jag deltar i ett projekt inom SKL ( Sveriges Kommuner och Landsting) där vi försöker att klarlägga vem som har detta ansvar.

 

 

Triangelrevision är idag helt frivilligt att genomföra och det ska dessutom genomföras samtidigt som det ordinarie arbetet ska utföras. Men man har genom revisionen  kunnat konstatera att enheter som kallas sig för strokeenheter i vissa fall saknade en läkare med strokekompetens. När detta väl har upptäckts kan man göra något åt det. Men det viktiga är att det upptäcks. Så att det åtgärdas.

I min värld så borde triangelrevision eller motsvarande vara något som vi medborgare kräver.

Hur ska vi annars våga lita på att vi får bästa möjliga vård?

Det yttersta ansvaret för din rehabilitering har du själv, men om eller när man inte klarar av att ta det ansvaret så måste samhället finnas där och fånga upp en. Då måste de som arbetar nära patienten och för dess bästa ha rätt kompetens.

 Först då kan vi nå visionen: “Ett värdigt liv efter stroke”