Harmoni och balans
Att få stroke var att, på ett väldigt konkret sätt, förlora kontrollen. Både fysiskt och psykiskt.
Helt plötsligt var jag oförmögen att gå och stå. Jag kunde inte ens gå på toaletten själv. Jag var dessutom oförmögen att få ordning på mina tankar.
Jag var osäker på vad som verkligen hade hänt och vad som var fantasier som min hjärna hade hittat på för att få någon som helst slag koll på tillvaron. Jag har tidigare skrivit om hur jag under en period var fullkomligt övertygad om att jag hade varit i Norge och åkt skidor under de period som jag legat i respirator. Jag blev helt vansinnig när någon försökte förklara för mig att så hade det inte varit. Jag kunde inte alfabetet heller. Jag kom till k sedan tog det tvärstopp. Jag visste att jag visste men jag kom inte åt informationen.
Men sångtexter det kunde jag och min hjärnradio var ständigt aktiv. Ibland sjöng jag med. Högt och tydligt. ”Fear of the dark” gick på repeat. Jag kunde inte gå, stå eller ens sätta mig upp i sängen efter min stroke.
När jag försökte vända mig åt vänster så ramlade jag ur min säng. Vilket gjorde att jag fick järngrindar installerade på min säng. All min värdighet var som bortblåst. Jag hade tom blöja på mig.
Jag minns att jag tänkte att jag skulle vara så mycket mer tacksam för de vardagliga sakerna när jag blev frisk igen. Jag var av någon märklig anledning aldrig orolig för att inte bli frisk. Jag arbetade tidigt med målbilder och idag kallar de mig för ett ”medicinskt mirakel”. Än idag arbetar jag med affirmationer. Bilder och ord som står för det jag vill uppnå. Bilderna och orden varierar men ett par ord har varit förekommande ganska länge. Harmoni och balans.
Jag fick mig en rejäl käftsmäll av livet när jag fick stroke. Jag insåg att jag kunde välja att leva på ett annorlunda vis. Ett liv där harmoni och balans är viktigare än yta och prestation. Jag jobbar fortfarande på det.
Det är otroligt lätt att gå in i gamla beteendemönster. Då gäller det att vara extra kärleksfull och känna medkänsla med sig själv. Vikten har, efter min stroke, drastiskt förflyttats på vågen eller gungbrädan. För att uppnå balans idag så krävs det mer av aktiv vila, omtanke och ”bara vara tid/ meditation”. Tid i total tystnad och fri från intryck ifrån omvärlden är idag livsviktigt, men jag ”glömmer” ofta bort. Tänker att sedan ska jag vila. Jag ska bara. Så jag fortsätter att flytta vikterna fram och tillbaka på gungbrädan. Kanske hittar jag en dag den där fullkomliga harmonin, balansen. Då jag går in i ”flödet” och bara är. Till dess så får jag fortsätta att göra som Pippi Långstrump och säga åt mig själv på skarpen.
Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!