Strokesurvivors - Tillsammans är vi starka!
För en tid sedan fick jag ett mail. I det kunde jag läsa: ”Min syster fick en stroke för fyra månader sedan. Vi var fullkomligt förtvivlade men så hittade vi din blogg och när min syster mådde som sämst så läste jag högt för henne ur din blogg. Det fick oss att orka kämpa vidare”.
Jag blev tårögd av att läsa mailet. Så otroligt starkt. En av mina främsta ambitioner med bloggen är att skänka hopp. Jag vill vara den person jag själv hade velat möta när jag drabbades av stroke mitt i livet. När jag stod där helt handfallen, chockad och i någon slags panik kunde konstatera att nu var det upp till mig att ta mig ut ur detta. Det fanns inga genvägar, inga Quick fixes. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Vägen kändes oändlig. Jag har bockat av en hel del check-Points på vägen men jag vandrar den fortfarande. Vägen vidare efter – efter stroke mitt i livet. Som jag tidigare beskrivit så finns det ingen hjärna som är den andra lik och med andra ord så finns det ingen stroke som är den andra lik men vissa saker har vi ändå gemensamt, vi som överlever/ är survivors. Jag är övertygad om att det finns styrka och kraft och hitta i gemenskapen.
Kanske kan man finna hopp och tröst i att veta att andra har vandrat en liknande väg före en. Kanske känns det trösterikt att veta att man inte är ensam och att andra brottas (eller har brottats) med liknande problem som man själv har. Idag var jag på Rehabstation Stockholm och träffade patienter som går på rehab där.
De, Rehabstation, har stroketema en gång i kvartalet och jag är där i egenskap av ”SMIL-general” i Strokeföreningen i Stockholms län. Jag berättar min egen historia samt om vad strokeförbundet och strokeföreningen har att erbjuda. Jag är noga med att poängtera att de inte är ensamma. Att det finns stöd och gemenskap att hitta i våra föreningar för denna målgrupp, SMIL (stroke mitt i livet).
För många är det jobbigt att lyssna till min historia. Många är ganska nyligen skadade och har nog inte hunnit bearbeta traumat ännu. Vissa blir märkbart berörda, vilket inte är vare sig konstigt eller otillåtet. Någon enstaka gång har någon valt att lämna rummet eftersom känslorna blivit för starka. Jag träffar unga personer som utöver bearbetning och rehab av sin skada brottas med frågeställningar kring arbete och framtid. Sådana basala saker som att kunna försörja sig själv och sina barn. Det gör mig ledsen och arg att det är så.
Att man inte kan lägga all sin energi på att träna för att återfå förlorade förmågor utan tvingas lägga stor energi på att oroa sig för framtiden. Det mesta brukar lösa sig med tiden, men jag känner en sorg över hur hårt samhället har blivit. Hur vi inte vågar vara sjuka eftersom vi oroar oss för som kommer att hända då.
Jag tror att det föder ännu mer oro och sjukdom! Kanske kan jag genom att berätta öka förståelsen och förhoppningsvis rehabiliteringen och stödet för oss ”survivors”. Jag vill slå ett slag för ett mer hållbart samhälle där vi ställer upp för varandra. Det är jag övertygad om att alla tjänar på i längden.
