All you need is love ( och en god natts sömn)
I morse vaknade jag nästintill pigg. Det var väldigt länge sedan jag gjorde det och det var en härlig känsla. Ibland får jag som ”glimtar” om hur livet var förr. Att vakna utvilad är säkert för de flesta en självklarhet. Innan min första utmattning, efter min stroke 2003, så var det så även för mig.
2014 blev jag diagnosticerad med utmattningssyndrom, för tredje gången efter min stroke. Denna gång har jag inte lyckats återhämta mig. Jag blir inte frisk oavsetyt hur mycket jag vilar. Jag har kämpat på. Velat tillbaka. Till den jag ”var”. Den som de sa att jag aldrig skulle bli igen.
Idag vet jag: Man kommer inte tillbaka efter en stroke. Man kommer vidare. Ibland så tänker jag att för att kunna göra detta så måste man bryta med sina egna föreställningar om vem man är. Det kan vara svårt. Väldigt svårt. Det händer att jag känner mig nästan som mig själv ibland. Får en ”glimt” av den jag tror mig vara. Mitt rätta jag. En känsla av vemod infinner sig en kort stund. Jag är en annan nu.
Det är ju som det är. Det kan ingen ändra på. Jag fick en stroke och jag har en ny hjärna. Ibland svider det babianröv. Ibland tänker jag att livet gav mig en ny chans. En chans att leva ett mer autentiskt liv. En dag som denna, när jag har vaknat nästintill utvilad så orkar jag tänka och känna så. Jag orkar tänka att jag, genom att dela med mig av mina erfarenheter efter stroke, kan hjälpa andra.
Det ger mig livskraft och hopp och en stark vilja att leva vidare. Jag vet att jag inte är ensam. Vi är många survivors därute. Många söker efter sin identitet, sitt nya jag. Många med mig gör sitt bästa för att älska sig själva och den kropp man lever i. En kropp som kanske inte alltid gör som man skulle önska men som trots allt är den man ”bor” i. Jag brukar roa mig med att fundera över om jag kunde resa i tiden och ändra sakers skeende. Skulle jag då välja bort min stroke? Svaret på den frågan är ända, att nej, det skulle jag inte.
Min stroke har gjort mig till den jag är idag och jag är trots allt en ”härlig skit”, även om jag bor i en muppkropp. Ibland så hatar jag min spastiska vänstersida och mitt sneda ansikte, men idag har jag energi att älska mig själv och min kropp. Så det ska jag göra idag. All you need is love ❤! Till alla survivors därute. ❤! Tillsammans är vi starka.
