strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

Att leva med en bestående hjärntrötthet –”Kul i jul”.

Publicerad 2017-01-05 21:13:18 i Allmänt,

Julhelgerna är över. Julen är för de allra flesta en tid för rekreation, ledighet, kravlös samvaro med släkt och vänner. Middagar,sällskapsspel, umgänge. Fest. För mig som lever med en bestående hjärntrötthet är detta en stor utmaning. Jag är social. Det har jag alltid varit och jag älskar min släkt och mina vänner och vill gärna ha många människor omkring mig. Det vill jag fortfarande. Jag älskar det! Men min hjärna kokar. Alla ljud, ljus, röster, rörelser, prat och mat. Jag är fullkomligt utmattad! Jag försöker att gå ut en stund varje dag och bara gå. Inte tänka på något annat än på att gå. Betrakta, andas. Det hjälper men idag var jag så pass slut att jag inte orkade gå ut i hallen och ta på mig skor och kläder. Då är det inte roligt. Dessa dagar händer det att jag hatar, fullkomligt avskyr, vad stroken har gjort med mig, och min kropp. Jag äcklas av mig själv. Eftersom jag trotts allt är hyggligt intelligent, så inser jag relativt raskt att dessa tankar inte kommer att föra något gott med sig. Likt förbaskat så finns de där. När jag är hjärntrött så får jag svårare att gå. Jag blir lättare stressad och spänner mig. Detta gör att jag får ont och när den mentala energin är slut så blir jag kinkig ledsen och orolig. Då längtar jag efter att någon ska ”ta hand” om mig. Jag har mått riktigt kymigt hela dagen. Frusit, varit trött och kunde liksom inte tänka en enda tanke från början till slut. Det var ”ping-pong” i hjärnan. Jag tänkte att jag skulle önska att någon tappade upp ett varmt bad åt mig. Tände ljus, kokade en kopp te och tillät mig att vila. Bara vara. Denna ”någon” vägrade dock envist att dyka upp, och min man är inte direkt den ”vårdande typen” vilket jag surade över en stund sedan insåg jag att jag kunde tappa upp ett bad åt mig själv. Koka te och t .o.m tända ljus åt mig själv. Jag badade länge – länge. Fyllde på med mer varmt vatten och till sist så var jag faktiskt varm. Efter det så lyckades jag med stor möda ta mig upp ur badkaret. In i morgonrocken och in i sovrummet. Där däckade jag i sängen. Var i koma i ungefär en halvtimme. Intalade mig att det var ok. Att jag fick vara precis så trött som jag är och att det är ok att vila. Acceptans! Nu har jag släpat mig ned till tv-soffan och kände ett behov av att ”skriva av mig”. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här. Jag vill vara en röst för oss. Visa att vi finns och berätta att det inte alltid syns på utsidan hur man mår på insidan. Jag tänker att det kan vara skönt att veta att man inte är ensam. Så jag skriver för att berätta hur många av oss har det. Inte för att gnälla eller för att få sympati. Bara berätta. Livet efter en stroke är ofta ett väldigt annorlunda liv. Ibland undrar jag om det är ett liv värt att leva. Oftast kommer jag fram till att det är precis vad det är. Man får skapa sig ett eget värde. Det här är ett sätt för mig skapa mig ett värde. Att dela med mig av min historia. Jag vill leva ett meningsfullt liv efter mina förutsättningar. Jag hoppas att jag en dag når dit.
Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela