Alla dagar är inte de bästa dagarna – eller?
Igår fyllde jag år. Jag älskar att fylla år. Har alltid gjort det.
Jag älskar att fira saker och vad är roligare än att fira sig själv och livet? Egentligen borde man göra det varje dag. Jag minns den första sommaren efter min stroke.
Det var sommaren 2004. Jag minns hur jag förundrades över allt det vackra som finns på jorden. Jag såg plötsligt hur löven blåste i vinden, träden med deras kronor som vajade i samma vind, blommorna. Knopparna på väg att slå ut. Fåglar som flög över himlen, humlor, myror.
Jag verkligen förundrades över all magi som finns i livet. Jag blev rörd till tårar av att se mina barn leka. Jag var så otroligt glad över att leva. Jag hade fått en ny chans. På något vis är att vara så nära döden en gåva.
Jag kan inte säga att jag ser på träd men samma förundran som då, för tretton år sedan, men nästan. Ibland kommer jag ihåg att påminna mig själv om livets mirakel. Ibland kommer jag på mig själv med att känna djup tacksamhet över allt gott som finns omkring mig. Jag promenerar. Bara går och betraktar.
Jag andas och övar på att inte alltid lyssna på ”pladdret” i min hjärna. Den där rösten som ständigt försöker lösa diverse problem. Alltifrån vad ska vi äta till middag, till: Vad ska jag göra med mitt liv? Pensionen? Till: Hur ska det bli med världen nu när Trump blir president och EU? Hur ska det gå med EU? Rösten i hjärnan har alltid något problem som jag borde engagera mig i eller åtminstone fundera på.
Jag har lärt mig att låta rösten prata på. Lite som en radio i bakgrunden. Men, jag lyssnar inte. Inte på tjattret. Däremot så lyssnar jag på svaren som dyker upp inifrån när jag behöver guidning eller hjälp. Då är det väldigt bra att lyssna till sin inre röst. Hur vet man då när det är den ”tjattrande rösten” som man inte behöver bry sig om, och när det är den kloka, visdomen som jag är övertygad om att vi alla bär inom oss, som talar?
Det tror jag att vi känner. Instinktivt vet. Idag när jag var ute på min dagliga ”samla-dagsljus- promenad”, så var tjatterrösten igång. Samtidigt så drogs jag med en förfärligt spastisk vänstersida. Det känns som om någon har fäst ett gummiband mellan käken, axeln, höften, knä och fotled. Jag måste jobba emot spasticiteten för att överhuvudtaget ta mig fram. Det är jobbigt och tröttsamt och så förbannat meningslöst. Men jag gick ändå i nästan en timme och trotts att tjatterrösten malde på om hur orättvist det är att jag är spastisk och funktionsnedsatt så lät jag den inte vinna. Jag höjde volymen på meditationsmusiken i mina hörlurar och tänkte tyst för mig själv: ”Don’t mess with me. I’m a strokesurvivor”! Forza!
