Strokesurvivor i semestertider
Jag är i grunden en positiv person. Konstruktiv och klok. Det har jag nästan alltid varit, och det har naturligtvis varit en tillgång i mitt liv efter stroke. Jag bloggar om hur jag har tagit mig vidare och delar med mig av mina verktyg, men jag vill även dela med mig av de utmaningar som livet med en trasig hjärna innebär.
Inte för att beklaga mig eller gnälla. Jo, kanske liiite, men mest för att jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som lever med trasiga hjärnor och så här i semestertider när vi förväntas umgås med familj och vänner så kan det vara extra tufft.
Det pratar vi inte om. Man ska ju vara tacksam! I sociala medier visar vi, detta innefattar även mig, upp bilder som vi vill visa upp. Lyckliga, lata sommardagar i samvaro med familj och vänner. Men för många som lever med trasiga hjärnor är denna period på året den mest påfrestande. Alla är hemma. Jag är tex van att få tid för mig själv när barnen och maken går iväg till skola och arbete. Min egen tid. I tystnad, i ensamhet.
Att vara med familjen så nära inpå under så här lång tid tar på krafterna. Så ska man ju inte känna! Det är ju min familj. De jag älskar och vill vara med men idag fick jag be min man att ta med sig barnen härifrån. Jag behöver tid för mig själv. Min hjärna behöver tid att smälta intrycken.
Intryck som snurrar runt osorterade i hjärnan ger mig efter ett tag stark ångest. Efter en stroke tar det längre tid för hjärnan att sortera ned intrycken i rätt låda/folder. Intryck kan vara sådana saker som ljud, synintryck och kanske tom dofter. Sådant som för en frisk hjärna sker helt automatiskt kräver nu energi och tar betydligt längre tid. Om det dessutom hela tiden fylls på med nya intryck så är det lätt att saker snurrar runt i hjärnkontoret, osorterat. Liksom skvalpar runt och tar energi. Energi som inte finns. Då kommer Pastor Ågren på besök.
Jag kan nästintill fysiskt förnimma hur saker snurrar runt i hjärnan. Det blir lite som att befinna sig i en mardröm. Bilder snurrar runt och tillvaron blir obegriplig. Detta är ju inget som syns på utsidan vilket gör att det blir otroligt svårt för omgivningen, och ibland även mig själv, att ta in och förstå. Ofta fattar jag inte själv vad som händer förrän min kropp säger ifrån ordentligt. Då får jag ont i halsen och ont i huvudet.
Det kluriga är att eftersom jag nästan jämt är trött så är det svårt att ”lyssna på kroppen” som man annars brukar råda människor att göra. Vissa dagar skulle jag bli sängliggande och det är ju inget kul en vacker sommardag. Det är ju på sommaren vi lever upp i Sverige. Troligen skulle jag behöva lyssna mer och oftare på min kropp men hur kul är det att spendera livet i ensamhet och tystnad?
Jag deltar inte fullt ut i sociala aktiviteter längre och det är en stor sorg att inte mäkta med. Jag vill leva inte bara överleva. Dessutom så krävs det enorm energi för att orka träna mina svaga sida aktivt. Inte bara fysiskt utan även mentalt. Ibland hjälper det att springa. Pastor Ågren ha jädrigt dålig kondis, så om jag ger mig ut i joggingspåret brukar han lomma iväg åt ett annat håll, men en dag som denna när jag har ont i halsen och i huvudet så är löpning ingen bra lösning. Då behöver jag ge mig själv och min hjärna extra kärlek och omtanke. Because I’m worth it!
Ibland så suger det babianröv att leva med en trasig hjärna, men jag vet att hjärnan är plastisk och att det jag fokuserar på växer så därför så väljer jag att fokusera på det faktum att jag är en ”survivor” och att jag inte är ensam. Vi är många som kämpar i det tysta. Många som vill leva inte bara överleva. Så nu ska jag ge Pastor Ågren en kram så traskar han nog tillbaka till sin håla för den här gången.
Till alla survivors därute ❤! Tillsammans är vi starka!
