strokesurvivor.blogg.se

Hej! Jag heter Anneli och jag är född 1971. 2003 drabbades jag av en massiv stroke. I den här bloggen kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter efter att ha drabbats av en stroke mitt i livet. Jag delar med mig av de verktyg som jag använde mig av för att åstadkomma det som enligt läkarkåren är ett mirakel. Jag delar med mig av träningstips, både mentala och fysiska. Jag kommer också att skriva om de svårigheter som man ofta möter när man lever med en trasig hjärna. Jag kommer framförallt att ta upp s.k dolda funktionshinder. Min förhoppning är att inspirera människor och öka förståelsen för oss som har drabbats av stroke mitt i livet. Om jag genom att dela med mig av min historia kan hjälpa någon annan så blir min stroke plötsligt meningsfull. Scrolla ned till mitt första inlägg för att ta del av min historia/bakgrund. Hjälp mig att sprida information om denna folksjukdom som drabbar någon var 20 minut. Stroke är en av de främsta orsakerna till funktionsnedsättning och död i Sverige idag och 20% av de som drabbas är i arbetsför ålder. Vill du stödja mig och min mission så gå gärna med i STROKE riksförbundet. Där arbetar jag aktivt för visionen: " Ett värdigt liv efter stroke". Tillsammans är vi starka!

När man ser ut som en full 40- talist som försöker att dansa disco.

Publicerad 2017-08-29 16:49:00 i Allmänt,

Jag har tidigare i min blogg fokuserat relativt mycket på s.k. dolda funktionsnedsättningar efter stroke. De som inte syns på utsidan. Tex hjärntrötthet, nedsatt koncentrationsförmåga, nedsatt minne, afasi mm. Idag slog det mig att jag faktiskt vill beskriva hur det kan kännas att leva med en funktionsnedsättning i rörelseapparaten. Jag reste mig ur rullstolen och jag går utan käpp men jag har ändå svårigheter som kanske inte syns jättemycket på utsidan. Jag lider tex av muskeltonus och spasticitet, som begränsar mig i mina rörelser och ger mig värk. Många säger att det inte syns. Min man säger: ”Du går inte konstigt. Du går som Anneli”. Han vet inget annat eftersom han träffade mig efter min stroke. Mina barn brukar ibland säga: ”Tag ned armen mamma. Du ser konstig ut.” Jag har bett dem om att hjälpa mig att uppmärksamma om armen åker ut som en vinge ifrån kroppen.
 
Jag kan nämligen, med hjälp av en medveten tanke, ta ned armen och hålla den intill kroppen. Som normala/friska människor gör. Armen åker ut ifrån kroppen och böjs vid armbågsleden dels pga av spasticitet i axeln och i bröstmuskeln, men den utsträckta armen är även ett sätt för kroppen att kompensera för mitt felaktiga gångmönster. Den utsträckta armen hjälper mig att hålla balansen. 
 
Man vill inte se defekt ut. Jag vill i alla fall inte det. Jag vill passa in. Vara som alla andra.
 
Spasticiteten och muskeltonusen ger mig värk men jag vill inte gnälla, så jag berättar oftast inte hur ont jag har. Det gör det ju inte bättre, tänker jag, och vem vill dras med en gnällspik? Jag väljer aktivt att fokusera på det som är bra. Oftast hjälper det men det är en förutsättning att det finns energi till det.
 
Dessutom har jag en fantastisk kiropraktor som hjälper mig när muskelspänningarna har fått kotorna i skelettet i ryggen att hamna fel och en man som tålmodigt masserar mina onda axlar i soffan framför tv’n på kvällarna. Det gäller att träna regelbundet för att bibehålla de förmågor man har återfått efter en stroke. Tråkiga övningar med gummiband, och larvigt lätta hantlar, träning som kanske inte gör dig bättre men som är nödvändig för att du inte ska bli sämre. Och dessutom aka man göra övningarna låååångsamt! Det är astrist!
 
Men jag har min löpning och min zumba. Jag älskar verkligen att dansa. Det har alltid varit en av mina största passioner. Det går inte längre. Jag har inte samma känsla i kroppen. Det blir ”ryckigt och okoordinerat”. Lite som när en full 40- talist försöker att dansa disco till 80 eller 90 tals musik. Naturligtvis är jag glad att jag kan gå och t.o.m jogga, och jag dansar zumba. Hellre än bra, men zumban är väldigt tillåtande på det viset. Man har sin egen stil liksom. I helgen var jag på ett event där vi dansade tillsammans. En stor sorg kom över mig. Det är inte som förr. Jag har inte full kontroll över min kropp och jag ser inte ut som jag ”borde”, tänkte jag. ”Jag noterade mina tankar och kunde känna äkta omsorg och medkänsla med mig själv.
 
Det är sorgligt men det är som det är. Jag gör det bästa av en svår situation och det tänker jag vara förbannat stolt över. Min mission att sprida förståelse för alla oss som lever med trasiga hjärnor efter stroke fortsätter. Till alla survivors därute <3! Tillsammans är vi starka!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela