Det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Jag brukar berätta om styrkan i ”tankens kraft”. Om hur vi med hjälp av våra tankar kan forma den verklighet vi lever i, och därmed våra liv. När jag föreläser och coachar brukar jag ta exempel ifrån vetenskapen som bevisar detta, och jag har en stark inre övertygelse om att vi med våra tankar kan styra vår verklighet.
Hur kan jag då skriva ”Det blir inte alltid som man har tänkt sig? När jag brukar hävda att: ”Det du tänker blir”? Jo: Livet blir nämligen inte alltid som vi har tänkt oss. Jag hade inte tänkt mig att få en stroke. Speciellt inte när jag var gravid. Jag hade inte tänkt mig att bli funktionsnedsatt och oförmögen att ta hand om mina små barn.
Jag hade verkligen inte tänkt mig att lägga min karriär på hyllan och fylla mina dagar med rehabträning och lugna skogspromenader och meditation för att orka överleva. Jag hade inte tänkt mig att jag och min man Christer skulle skiljas. Vårt äktenskap var för evigt. Det hade jag bestämt! Jag skulle bo i ett fint hus och ha fina kläder och åka på semestrar till flashiga ställen och ha ett roligt jobb att gå till. Jag skulle ha en bra lön och vara jämställd och oberoende.
Det var så mycket som jag hade tänkt mig. Planerat. Men som Dogge Doggelito uttryckte det i sitt sommarprogram: ”Först planerar vi, och sedan planerar Gud”. Jag tror verkligen att det ligger något i det, även om jag förstår att många har svårt att ta Gudsbegreppet till sig. Jag tror att det finns en större bild som vi inte alltid uppfattar. Ibland så tänker jag att jag fick min stroke eftersom jag var på väg åt fel håll. Jag rusade på i ett förfärligt högt tempo. Hög på att prestera och konsumera.
Jag skulle vinna.
Över vem och vad och varför undrar jag ibland…..?
Mitt liv är idag väldigt annorlunda. Jag har hängt undan alla mina tjusiga bankkostymer. De hänger i en garderob i vår källare tillsammans med ett gäng Rizzoskor med höga klackar, som jag inte klarar av att gå i längre. Det var en stor sorg till att börja med. Nu är det inte längre lika viktigt med tjusiga märkeskläder, en fin bil eller en titel på ett visitkort. Jag har tvingats att inse att jag inte längre klarar av att lönearbeta och i och med det har jag funnit nya värden i livet.
Det är inte längre lika viktigt att putsa på fasaden. Idag arbetar jag hårt i andra syften. Jag har väldigt mycket mindre energi och kraft efter min stroke. Sådant som för en frisk människa sker automatiskt kräver av en hjärnskadad person ofta enormt mycket energi. Som att planera sin dag,duscha, klä på sig och äta frukost eller gå upp för en trappa.
Den kraft jag fortfarande har lägger jag idag på mig själv och min familj men jag finner stark mening, och faktiskt äkta glädje, i att sprida information om stroke och dess konsekvenser och i att verka för att visionen ”Ett värdigt liv efter stroke” ska bli verklighet.
Jag vill vara den person jag själv hade velat möta när jag drabbades av stroke, mitt i livet. Jag känner ofta en avgrundsdjup sorg över att jag inte orkar vara den person jag var innan min stroke. En supersocial person som alltid ordnade med middagar och hade hundra grejer på gång samtidigt. Alltid. Jag orkar inte vara den mamma jag hade tänkt att jag skulle vara.
Mina barn har sett mig tappa fattningen fler gånger än jag skulle önska, och jag skäms ofta över att jag inte kan erbjuda dem samma höga materiella standard som deras pappa kan. Å andra sidan har jag genom min sjukdom fått möjlighet att umgås med mina barn när andra föräldrar måste åka till jobbet. Som igår då jag och min son Jacob fick en hel ledig eftermiddag vid havet.
Jag är överlycklig över att jag träffade min nuvarande man Peter. Även om det innebär utmaningar att få ihop en s.k bonusfamilj så berikar Peter, hans barn och hans släkt mitt liv. Peter har den egenskapen att han inte dömer. Han säger: ”Du går inte konstigt. Du går som Anneli” och han kan heller inte förstå varför det är så svårt för mig att acceptera att jag behöver aktiv vila varje dag. Du behöver ju inte göra någonting alls. Vila och ta hand om dig själv bara, brukar han säga.
Det är verkligen inte så lätt alla gånger. Men han finns här och jag jobbar på att våga honom låta honom ”hålla/hjälpa” mig. Det är inte så lätt när man vill vara självständig och ”klara sig själv”. Många av mina gamla vänner finns inte kvar i mitt liv längre.
Jag har nya vänner idag. En del av dem är jag säker på att jag aldrig skulle ha träffat om det inte vore för min stroke. På det stora hela så kommer jag ändå till sist fram till slutsatsen: ”Att även om det inte alltid blir som man har tänkt sig så kan det bli jävligt bra ändå! Det är ditt liv. Make it happen!
